Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ägnar mig åt jämförelse.

Längre har jag ju kommit!?

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingrarna, kunde inte uppföra mig, vräkte mig över bordet och gamade till mig maten. Direkt var jag förlorad. Helt jävla uträknad. Är det miljonte gången? Tvåhundra miljonte? Kopiöst trött på all jävla skit men sitter och bara tar emot. Låter vargkäftarna sluka mig. Finns inget annat att göra. Ger jag upp inleds fördärvet. Det totala klippet. Vägen nedåt. Jag måste bli av med den här skiten nu. Bli hel och ren igen. Därför inleder jag mitt gatlopp, vilket ser ut som följer.
Lördag förmiddag:sova till halv tio och vakna med huvudvärk och ond hals.
Lördag lunch:cykla till träningen och köra en timme varmyoga.
Lördag em:cykla hem, städa huset från ovälkommet dam, äta mat och åka till rean i sportaffären för att köpa yogatights.
Lördag kväll:äta middag med vänner, ta ett glas och gå på teater.
Lördag kväll:komma hem för sent för att ta tabletten som gör mig trött och ger en natts sömn. Ersätta med en sömntablett.
Söndag morgon:vakna upp till en sjuk och utarbetad kropp. Ont i huvudet, halsen, lederna och en önskan att sova hela dagen.
Söndag dag:måla krukor, rensa trädgården.
Söndag kväll:lördagens träning gör att jag kan äta en lugn middag.
Måndag morgon:gå till jobbet. Sjuk. Utmattad. Kanske cykla, ännu mer sjuk. Jobba, ännu mer trött.
Tisdag:ledig dag. Ledig sex dagar. Oförmögen att träffa någon. Oförmögen att göra något. Träna, vila från sjukkänslan, träna, vila, träna, sova.
Onsdag-söndag:sova. Sova. Bara sova.
Måndag:jobba och inleda ett nytt gatlopp

Jag kommer aldrig bli fri.

Vad jag just nu inte klarar av:

Kontakta människor.
Boka upp träff med människor.
Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är.
Avbrutna lediga dagar.
Någon som helst förväntan på mig.
Att finnas till för andra.
Att ta ut mig.
Att göra något ansträngande.

Vad jag just nu behöver:

Ti, on, to utan ngt uppbokat.
Sömn närhelst jag känner att jag behöver.
Läsa s.k enkel litteratur.
Lyssna på radio.
Motion utan ansträngning.
Tysta lediga dagar.
Evighetslång vila.

Hur jag skall kunna få det här?
Berätta för min omgivning.

Jag är så trött på mina tankebanor.

En slags återkomst, kanske?
Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den.
Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu när jag väl gör det så tycker jag nog att ett och annat var ganska bra. Att det berättar något. Förklarar, medvetandegör. 5 månader har hunnit passera och mycket har hänt. Känns på ett sätt som att det jag då beskrev, det livet, var en tillvaro i en helt egen värld. en mikrovärld. En värld utanför den riktiga världen. En värld som helt och hållet handlade om de mycket små detaljerna.

Idag, klockan 13.00, på ett nordeakontor i närheten av där där jag bor skrev jag och min sambo under en trave papper som gör oss till gemensamma ägare av det hus vi bor i. Jag fick tillslut ett banklån på två miljoner kronor och ett lån från min faster och farbror på en och en halv miljon. Jag är förstås enormt priviligerad, lyckligt lottad och evigt tacksam. Nu befinner sig min ekonomi i ett väldigt mycket större sammanhang än vad den någonsin gjort tidigare. Människor har hjälpt mig och samtidigt gett mig ett förtroende som det är upp till mig att förvalta. Jag behöver bevisa att jag klarar av att hantera mina pengar, betala mina lån och följa den sparplan som jag lagt upp tillsammans med min bankkontakt. Boendefrågan har varit så oerhört stigmatiserad för mig och under många år både kände och tänkte jag att ett andra-hands-boende är vad som kommer att gälla för mig. Livet ut. Jag kunde inte se någon som helst annan lösning. Mina föräldrar (mamma och hennes man) satt i sin 210 kvadratmeter stora lägenhet inne i stan utan minsta lust att hjälpa mig. Deras son, min halvbror fick en bostadsrätt på söder när det var dags för honom och att flytta medan jag desperat letade efter tak över huvudet och på nåder fick en madrass att sova på hemma hos mamma.

Hur hitta någonstans att bo i Stockholm utan kontakter och utan pengar? Trots att jag har en universitetsutbildning och goda möjligheter till fast jobb livet ut så tar det eoner av år att spara ihop till en kontantinsats.

Men, nu sitter jag här. I ett hus i en förort till Stockholm och fortsätter utvecklingen på bostadsmarknaden i den takt den gjort hittills så kommer jag för alltid att ha råd att åtminstone köpa ett rum och kök om/när jag blir ensamstående.

Min ekonomi är fortfarande svajjig. Det gäller att jag håller i mig. Jag behöver fortfarande tänka mig för hela tiden, vara på min vakt och se till att det inte drar iväg. Som det är nu har jag en skuld till HM på 2000 och en skuld till mitt kreditkort på 3000. Jag skall åka till Italien över nyår och har, på allvar och i samförstånd med min bankkontakt, styrt upp mitt sparande och min penisonsinbetalning.

Att äga en bostad är en lyx och få förunnat, det vet jag.
Att för mig förvalta den äran och inte röra till det (milt uttryckt) är en utmaning.

Oj, så längesedan det är jag skrev. 

Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, kände mig ledsen och nere. Kom ur balans och fick kämpa med maten, kroppen och träningen. Inget fungerade, vardagen blev till en grötig massa där dagarna avlöste varandra utan skarpa kanter. 

Senast jag skrev ett inlägg var 29:e mars, kort därefter kom påsken och mot slutet av lovet blev jag sjuk. NU känner jag mig frisk, jag tränar igen, sover bra och har fått ordning på maten. 

Vad har hänt sedan sist?

Jag har varit i Paris med mamma (det var efter påskdagarna och precis innan jag blev sjuk), en resa som inte hör till vår bästa. Jag var inte i form, kände mig trött och egentligen mer sugen på en vecka hemma än fem intensiva dagar med mamma i Paris. Ångesten slog till med en jäkla käftsmäll och jag mådde fruktansvärt dåligt. All min energi gick  åt till att bemästra och försöka hålla känslorna i styr. Vilket såklart inte gick. Ätandet var som ett monster och min kropp skrek ut sin smärta. Med andra ord inte bästa upplägget för att undvika att det där viruset skulle bryta ut...

Fy, jag har inte tänkt på resan på ett bra tag och nu när jag skriver om den känner jag verkligen hur jäkla kämpigt det var och vilken befrielse det var att komma hem. Även om jag blev sjuk. 

När det gäller min ekonomi så går det fortsatt hyfsat bra. Eller, med mina mått mätt, går det fantastsiskt bra. Jag har inga nya krediter, inga SMS:lån och inga obetalda räkningar. Fortsätter att ha det lite snålt sista dagarna innan lön och den här månaden har jag snott tre hundralappar från mitt sparkonto (sätter in pengar där istället för på fonder, i väntan på att mitt bostadsköp skall bli klart), pengar som jag dock kommer att ha råd att stoppa tillbaks när lönen kommer. 

Jag var som sagt hemma i nästan två veckor från jobbet, vilket ju kostar en hel del.. Som en skänk från ovan fick vi en sammanställning från vår chef hur mycket komp man har innestående. I mitt yrke, i skolvärlden, är ju ledigheten densamma varje år och därför har vi inte ett kompsystem som liknar andra arbetsplatsers. Jag hade ändå drygt sju timmar kvar och fick frågan om jag ville ta ut dem som ledighet eller som pengar. Vanligtvis hade jag, utan tvekan, svarat i tid men med alla mina sjukdagar så tog jag den i pengar och efter skatt blev det ändå 1400 kronor drygt. Så, hålet i ekonomin blir inte fullt så stort den här månaden, trots sjukdom. 

I övrigt när det gäller min ekonomi står jag inför ett stort avgörande: jag skall bli husägare. Tack vare oändligt snälla släktingar får jag hjälp med att köpa in mig i halva det hus som jag bor i nu, en omtänksamhet som förstås är gränslös.

Hur tackar man?

Utan deras hjälp (som jag inte på något sätt bad om utan som de erbjöd sig att ställa upp med) hade jag kunnat låna, i bästa fall, en och en halv miljon på banken. Det är också en stor summa pengar, men det hade inte räckt så långt. 

När det gäller just bostadsköpet så kommer jag behöva berätta om det och om vägen fram i ett eget inlägg. Jag har en tight helg, men förhoppningsvis har jag skrivit något i början av nästa vecka. 

Jag har haft en tuff helg. Ett sorgligt besked i fredags satte igång hela mitt känsloregister, jag kände mig lämnad och sviken. Kramp i magen och tårarna hela tiden på väg. Haft svårt att äta, att känna mig hungrig, att vara närvarande. Sorgen har tagit hela mig i besittning, min sambo har känts sekundär och jag har inte varit lätt att hantera. Orken har släppt, jag har känt mig passiv och bortkopplad. Hålet inom mig som måste ersättas när livet är på flykt och jaget söndersmulat. Då är det lätt för mig att ta till alkohol, pengar, shopping. Väldigt lätt. I lördags eftermiddag klarade jag inte av att vara hemma, värken tog över, jag tog ut det på min sambo och vi blev osams. Jag behövde komma hemifrån, se människor, aktivera mig. Bokade bio och satte mig i en bar vid 3-tiden. Fick ner en laxsallad och svepte två glas vin. Kaffe och en chokladbit. 450 kronor. Som jag har råd med, men som ändå känns onödigt. Och som var ett så tydligt tecken på att jag kände mig övergiven, ensam och själv i helvetes-världen. En känsla jag inte stod ut med och därför behövde döva.

Nu är det bättre.
Jag har lugnat ned mig.
Och jag måste känna mig stolt över att det "räckte" med ett djupdyk ned i smeten. Ett djupdyk som inbillade mig att smärtan kan tröstas med hjälp av att jag raserar det jag byggt upp.

Så lätt det är.
Så lätt, så lätt.
Fylla i en ansökan, slå en lov i affären, plocka åt sig det man drömmer om och skjutsa betalningen rakt in i framtiden.

Lönedag och jag var i stan efter en kursdag på Universitetet. 

Jag känner ju att mitt ekonomihelvete står på visst plus nu och som jag nämt tidigare så fyller min mamma och hennes man 70 år under våren. I maj skall de ha stor fest och mamma sa för en tid sedan "Vi kan ju hålla utkik i Paris efter något som du kan ha på dig på vår fest". 

Jag svarar såklart snabbt på hennes replik och vet att den bottnar i att hon betalar, så länge vi hittar något som också hon tycker är fint. Min mamma är modemedveten och välklädd så även om vi inte bär samma typ av kläder så har vi en gemensam blick. Vi är båda intresserade och mamma kan se att det jag väljer att ha på mig passar mig; även om det inte är plagg som hon själv skulle köpa.

Kort sagt; vi kommer att kunna enas kring festkläderna och hon kommer att betala. 

Nåväl. 

Under min eftermiddag på stan var jag dels på jakt efter ett par byxor som vi sett på nätet och kan tänka oss till festen, dels allmänt intresserad av att spana in nyinkommet på HM. Jag skulle behöva ett par tunnare vårbyxor och har sett många fina på deras hemsida. Jag anser mig ha råd att lgga ut runt 400. 

Jag hittade ett par, liksom en tröja och en skjorta. 

Sammanlagt 647 kronor. 

Jag går till kassan och betalar. 

Jag har ju en kreditskuld till Handelsbanken (har gått från 3300 till 1500 nu) som jag betalar 500 kronor i månaden på och en skuld till HM på 1300, som jag betalar av på varje månad. Givetvis skulle de drygt 600 som jag köper kläder för istället kunna gå till mina skulder men jag känner också att jag mår bra av att unna mig åtminstone något. Nu har jag hållit i väldigt länge (sedan i oktober) och att jag köper kläder för 647 kronor gräver inga hål, undanhåller inga planerade betalningar och ökar heller inte på min skuldbörda. Möjligtvis hade man kunnat tänka att jag kunnat spara dem istället för att bränna dem?

Jag har ju skrivit tidigare att jag från och med förra månadsslutet sätter in 3000 kronor på mitt fondkonto varje månad. Den här månaden har jag valt att inte göra det och anledningen är att jag står inför något väldigt stort - att låna pengar för att köpa in mig i det hus som jag och min sambo bor i. Det är ett avgörande som jag kommer att behöva skriva mycket om, såklart. Jag beviljades ju ett lån förra sommaren då det var aktuellt med ett annat typ av bostadsköp (berättar mer om det längre fram) och sedan dess har jag inte gjort något åt det. Nu blir det i min sambos bank som jag får lån och då med vårt hus som säkerhet, vilket förstås ger ett annat läge. Vi skall till banken på tisdag i nästa vecka och då drar det hela igång. Jag vet ännu inte hur stort lån de kommer att bevilja mig men jag har ändå satt mina fonder på vänt för att se vilka pengar som jag kommer att behöva framöver. När lån och köp väl är avklarat kommer jag behöva göra upp en ny budget och först då vet jag dels hur mycket lån och ränta kommer att kosta mig per månad, dels hur mycket jag kan avsätta för sparande av olika slag.

Ett nytt kapitel i mitt ekonomihelvete är onekligen på gång - det känns läskigt men såklart också priveligierat. Att ges möjlighet att köpa en bostad är inte alla förunnat. Alls inte.

Samtidigt blir jag nu en del av ett betydligt större ekonomiskt sammanhang, vilket också skrämmer mig.