Lön imorgon och mitt saldo ser ut som fotot anger. En förtvivlat liten summa, såklart – men, jag fixade det! Ingen ny kredit, inget lån från någon, ingen obetald räkning och heller ingen annan akut-idiotisk lösning för att ha råd med tillvaron.

För många år sedan var jag i kontakt med min bank, SEB (förmodligen för att komma igång med något sparande som gick förlorat efter någon månad) och mötte då en ung kille som sa ”vid månadens slut skall man inte ha kvar något på sitt lönekonto, det skall vara använt”. Jag, som redan då var en fulländad lögnare inför mig själv och min omgivning, köpte hans resonemang och tolkade det på ett sätt som passade mig: Varje månad skall det som kommer in på mitt konto brännas! Inte en krona skall finnas kvar!

Jag förstod såklart, lika mycket då som nu, att han drog de stora penseldragen och menade, kanske lite i en raljant ton förvisso, att efter omkostnader, sparande och placeringar så kan man gott unna sig! Mitt problem var ju bara det att jag inte sparade en enda krona, att jag handlade upp min lön efter en vecka, att jag fyllde på mitt konto med svindyra krediter och att jag därmed inte var de minsta värd att känna mig nöjd med ett tömt konto den 24:e varje månad.

MEN, idag ger mig själv en klapp på axeln!

Jag har noterat samtliga utgifter sedan den 30/10, jag har verkligen fört bok över dem vilket gör att mina krediter inte ökat sedan i oktober och att jag har 1500 kronor på mitt fondkonto.

Det är inte många kronor att tala om, men det är start värd att tala om. Nu känns det som att jag har något att bygga på. Och, nu JÄVLAR (rent ut sagt) skall jag inte förstöra det för mig själv. Nu skall jag drömma om min första semester utan lånade pengar, om kommande månader utan SMS-lån och påminna mig själv om hur bra jag mår av att inte konsumera när jag inte behöver.

Det är fortfarande en mycket skör lina jag balanserar på, men jag utropar ändå ett litet HURRA!

Belöningscentrat i min hjärna reagerar sekundsnabbt!

Igår hade jag på mig mitt enda par mörka jeans och jag kände att jag gärna skulle ha fler än ett par.

Direkt går en signal upp till hjärnan och tanken rusar!

Jag går in på hm.se, letar efter rätt modell, funderar över vilken storlek som kan vara rätt och är hundradelar från att klicka mig fram till ett köp. I sista stund hejdar jag mig, slår igen datorn, lämnar min arbetsplats och går till köket för att ta en kaffe.

Där slog det mig verkligen hur OTROLIGT van jag är vid mitt beteende och hur lätt jag hamnar där och att det verkligen krävs tankekraft och tror jag, mod, för att jag skall hålla köpnerven i styr.

Jag sparar ju pengar nu, jag har inte alls råd och även om jag hade det så är det ju just det där impulsstyrda beteendet som jag skall försöka stävja! Och för att det skall bli möjligt så måste jag våga lita på att jag duger som jag är, att jag duger trots att jag bara har ett par mörka jeans. Fram till dess att jag har min ekonomi i balans så måste jag prirotera sådana köp som jag behöver och inga utöver det. Jag har miljontals andra byxor som jag både kan och faktiskt får lov att nöja mig med just nu. Eftersom jag lagt alldeles för mycket pengar på kläder så har ju jag förstås en garderob som jag inte behöver skämmas för; jag "har haft råd" att se välklädd ut och just nu är det så att detta mitt omfång av kläder inte kan utökas med fler par mörka jeans. 

Internet är ett fantastiskt redskap i de allra flesta avseenden. Men, för sådana som mig är det förrädiskt med tanke på hur lätt det är att handla och hur lätt det är att inbilla sig att man gör motsatsen i och med att allt går att ta på kredit (åtminstone den typ av köp som jag gör). 

Trots dessa mina insikter och trots att jag då höll mig från att trycka på köpknappen den här gången och trots att jag på alla sätt förstår varför jag inte kan/ska handla nu så provoceras jag av en kollega som har pengar och råd att handla nytt. Varför får han och inte jag? 

Dessvärre är ju det ENDA svaret att han har varit ekonomisk och jag har varit oekonomisk. Det finns inget annat försvar att ta till. Inga förmildrande omständigheter. 

Och det finns framförallt ingen som kan göra jobbet mer än jag..

Jag ser tillbaka.

Och fascineras över hur jag betett mig. Hur vårdslös och respektlös jag varit mot mina intjänade pengar. Jag har verkligen gjort allt för att rasera och förstöra. Det känns som att jag har köttat mig fram genom tillvaron utan minsta tanke på morgondagen.

Eller?

Nej, det är förstås inte hela sanningen.

De senaste fem åren har jag vågat ta till mig hur jag beter mig och vilka svårigheter jag har, vilket givetvis gett mig en hel del insikt. 

Men, innan dess så forsade jag fram och handlade på något sätt utan att tänka. Skulle jag ha middag så ordnade jag det jag ville ha, utan minsta eftertanke och när lönen kom ansåg jag mig ha rätt att köpa kläder för flera tusen. Varenda månad var jag ju ut-fattig när lönen väl kom och med det väldigt sugen på att handla. Innevarande månads pengar hade räckt en dryg vecka och hjälpts upp av krediter och SMS-lån.

Nu var jag värd att handla!

Och samtidigt få ordning på senaste veckornas kaos. Hjärnan arbetade för högtryck med olika beräkningar och hur det var lyckades jag ALLTID tro på det jag kom fram till - omöjliga ekvationer som byggde på lögner och utopier. Det fanns såklart inget lån i världen som skulle kunna rädda mig! Kanske för stunden, men inte på sikt. En ekonomi i balans växer ur sunt förnuft OCH ett förändrat sätt att tänka och bete sig.

Jag gick på i samma gamla hjulspår och hoppades att något skulle hända. Att denna månads budget var lösningen!

Det är nu (denna dag inkulderat) fem dagar kvar till lön och jag har nått mitt mål denna månad - inget nytt SMS-lån OCH pengar kvar på kontot. I måndags kunde jag till och med vara spontan och ta en pizza och lite vin på lokal. Det känns väldigt bra! Jag kan, i sanningens namn, inte minnas när det hände senast. 

Jag har fortfarande en del krediter kvar att betala. Och då tänker jag inte på mitt blanco-lån - det får rulla på till dess att det är avbetalt. I dagsläget har jag en skuld hos Handelsbanken (kreditkort) på 3300 kronor samt en skuld hos HM på 830 kronor. Jag behöver också betala 329 kronor till Klarna. Sistnämnda kommer jag att fixa den här månaden, HM får jag nog dela upp på två och Handelsbanken sätter jag in 500 kronor i månaden till. 

Jag har skrivit tidigare att jag har en lön på 32 500. Det är absolut inget skambud och just därför också en summa jag skulle klara mig på varje månad. Vilket jag ju inte gjort, vilket också är anledningen till att jag har startat ekonomihelvetet. Just det här året (augusti-augusti) så arbetar jag, av olika anledningar 80 % och får därför ut 20 200. Det är knappt 4000 mindre än vad jag är van vid. 

Här är mina kostnader:

Fond:3000

SL:790
Pension:100 (alldeles för lite - en post som jag måste ta tag i). 
Telefon: 513
Facket:442
Spotify:99

SATS:500

Lån:2532
Enkla vardagen:25

Netflix:79
CSN:1772

DN:297

Tre:285 (har just dubbla telefon-avgifter)

Mat:2500

Handelsbanken:500

Boende:2000

Summa: 15 434

Lön: 20 200

Kvar: 4766

Krediter

HM: 830

Klarna: 329

Som ni ser så betalar jag väldigt lite för boende varje månad, vilket är ytterligare ett skäl till att jag borde ha betydligt mer pengar på banken än vad jag har. Den matkostnad som står angiven är gånger två (min sambo betalar också in) och vi storhandlar en gång i månaden. Utöver det tillkommer alkohol och den mat som vi köper på helgerna. Oftast unnar vi oss då något mer än bara "vardagsmat". 

Jag har som sagt gjort så oändligt många uträkningar och uppställningar genom livet och mitt problem har inte varit att jag inte haft koll. Snarare tvärtom - jag har haft örnkoll. På vartenda litet öre. Något jag också tror har bidragit till min förnekelse. Jag har så lätt kunnat intala mig själv att allt är i sin ordning, när det i själva verket bara är siffrorna jag har haft koll på och inte mitt beteende. 

Jag har missbrukargener i mig och jag har haft problem med mat och mitt förhållande till min kropp. Vanligt är, om man stångas mot sådana problem, att om den ena "störningen" ges möjlighet att vila så blommar oftast den andra upp. Min matångest är i stort sett borta men den dyker upp ibland och jag har känt tendenser nu under tiden det har gått bättre med min ekonomi. Det är lite surt och jag kan bli så oändligt trött på allt, men jag måste bita ihop och tänka långsiktigt. 

Jag vill ha pengar när jag är äldre - alltså bara att börja spara och förändra mitt beteende!

För att jag skall få ordning på mitt ekonomihelvete så krävs att jag tänker såväl långsiktigt som kortsiktigt. I det långa loppet handlar det om vad jag behöver göra för att trygga min framtid och på kort sikt vad jag behöver göra för att den framtid jag söker inte förblir en dröm. En kaosartad dröm.

Jag har jagats av mina ekonomiska bekymmer så länge jag kan minnas. För att göra det enkelt kan väl en slags startpunkt sägas vara då jag flyttade hemifrån, 1993. Sedan dess har jag insett att jag bör ta tag i mina problem och min väg framåt, hand i hand med ett fortsatt helvete, har varit mer eller mindre framgångsrika insatser.

Jag har gjort så oändligt många beräkningar.

Så oändligt många kalkyler. Så oändligt många försök.

Jag har velat ta mig ur det, men saknat förmågan(!?) och jag skyller inte på någon annan än mig själv. Klart är dock att mitt liv innehållit mycket som varit svårt och mycket som jag behövt bearbeta. Och kanske är det först nu som jag har utrymme nog. Kanske är det först nu som jag har kommit dithän att jag fullt ut kan ta mig an mitt destruktiva beteende när det gäller pengar? 

Jag har tagit mig samman tidigare och vad är det som säger att jag skall lyckas den här gången? Är det inte samma naiva inställning som när alkoholisten efter en rejäl bläcka lovar att nu, nu var det sista gången jag drack! Nu kommer det att vända!

Det finns inga garantier för att jag fixar det här. Inget som säger att mina intjänade pengar kommer att förränta sig istället för att spenderas. Men, jag hoppas att jag nu har hela bilden klar för mig. Att jag kan se mitt beteende utifrån och fullt ut förstå (det vill säga acceptera istället för att förneka) vad som leder till vad. Självklart inser jag att överkonsumtion inte leder till välmatade sparkonton, det är inte där det brister. Problemet är mitt beteende, mitt behov av snabba kickar och av bekräftelse. I drygt tjugo år har jag vant mig vid ett sätt att strö pengar omkring mig som inte fungerar. Att nu göra helt om kommer att kräva en hel del från mig.

Hursomhelst.

Jag går hos en kurator varannan vecka och jag var hos honom 30/10, en torsdag för drygt två veckor sedan. Jag har pratat i tidigare terapier om mina ekonomiska problem - samtidigt har jag varit duktig på att dölja det. Inte minst för att jag skämts så gräsligt. Nu kände jag, kanske en gång för alla (!) att jag MÅSTE göra något, på riktigt. Jag måste lägga alla korten på bordet och påbörja vandringen mot ett annat ekonomiskt liv. Att jag valde att berätta för min kurator är såklart dels för att det lämpar sig att prata om problematiken i vår kontakt, dels för att min kurator är en oberoende person. Han känner mig inte, han bryr sig till viss del och vi har en professionell relation.

Min förhoppning är att jag skall fortsätta prata om mina pengar med honom och att jag inte viker undan. Det kommer att krävas insatser på olika nivåer för att jag skall lyckas med det jag påbörjat. Bloggen är kanske ett sätt, terapin ett annat.

Vårt första, ganska blygsamma och relativt enkla steg (oftast är det just de enkla och små stegen som man missar i ivern att vilja göra allt på en gång) var att jag från och med den torsdagen skulle notera varje utlägg/köp jag gör, för att på så sätt se vart pengarna tar vägen och hur mycket jag gör av med.

Sagt och gjort.

Det är förstås inte bara mina noteringar som hjälpt mig, men faktum är att jag nu, men 8 dagar kvar till lön, har 1100 kronor på mitt konto. Det är mycket för att vara mig. Jag har också 600 kronor kvar på mitt ICA-kort. Jag vill inte säga att jag känner mig rik (även om det är snudd på), men jag känner mig en smula stolt och med lust att fortsätta kämpa. Jag har inga direkta planer efter jobbet den här veckan, så jag kan mycket väl ha kvar mina 1100 kronor fram till fredag OCH då kanske det till och med finns pengar kvar på kontot när lönen väl är på plats.

Jag återkommer med en kommentar kring de utgifter som finns på bilden.

Väntar på en vän som jag skall ta ett glas med. Hade det varit för en tid sedan, säg ett par veckor, så hade mat sjävklart ingått. Mat och vin. Med en nota på ett par hundra. Jag hade inte tvekat en sekund på ett sådant upplägg, hur lite pengar jag än haft på kontot.

Det får ordna sig! Bara blunda och betala! Leva snålt resten av månaden!

En filosofi som självklart aldrig har fungerat. Som jag alltid lurat mig själv med. Och som jag varit tillräckligt dum för att tro på gång efter annan.

Därav mitt blanco-lån på 180 000 kronor...

Men, nu är det slut på att fortsätta förstöra mitt liv med hjälp av äckliga krediter och därför blev det billig sushi till middag. Jag kom undan med 75 kronor, vilket jag har råd med.

Jag har inga skulder till Inkasso eller Kronofogden, det är inte där problemet ligger. Vad det handlat om under alla år är mitt förhållningssätt och mitt beteende till/kring pengar. Jag har överkonsumerat i tjugo år och ägnat mig åt ett evigt lappande och lagande - med hjälp av större och mindre krediter.

Jag har haft lån och krediter hos Folkia, Meddelandelån, Risicum, Kredit365, ICA-banken, IKEA, Handelsbanken, GE Money bank, HM och Klarna.

För att undvika att hamna där igen blir det därför ett glas i baren i kväll istället för en två-rätters middag.

Notiser av det här slaget ger mig ångest.

Av två anledningar.

För det första - jag har lagt sådana enorma summor på ren konsumtion.

Visst, jag har upplevt saker (resor och restaurangbesök), men jag har lagt tusentals (lite längre fram i mitt bloggande skall jag presentera siffror på det) och åter tusentals kronor på kläder.

Vilket kan kännas så fattigt! Hur kommer det sig att det varit så viktigt för mig? Vad är det jag kompenserat för? Varför har jag klätt mig över mina tillgångar? Och varför har jag ansett det viktigare än att lägga pengar på upplevelser?

Det blir ett kort inlägg kring det här nu. Jag såg notisen och ville kommentera den. Turerna som varit och mitt förhållande till kläder kommer analyseras längre fram på Ekonomihelvetet.

Den andra anledningen till att notisen ger mig ångest är att jag har sådan lång väg att vandra. Det kommer ta eoner av tid (som det känns i alla fall) innan jag har kommit i balans, fått bukt med mitt beteende, sparat till dels en långsiktig buffert och dels en buffert som gör att jag har råd att uppleva det jag vill. Vilket inte är några lyxvarianter.

Jag drömmer om den dag, den tid då jag kan åka på semester till Grekland med hjälp av pengar som jag sparat ihop. Och jag drömmer om att komma hem från den semestern utan ett ekonomiskt hål; som behöver fyllas med hjälp av krediter.

På vägen dit förlitar jag mig på vetenskapen och tänker att en tröja väldigt sällan är mer värd än den där framtida resan.

Min blogg börjar nu.

Med att jag betalar in mitt sista sms-lån. Aldrig mer skall jag låta ett sådant ocker komma i min väg och så ta kål på min livslust och min integritet. 

Jag har haft svårt att hantera pengar så länge jag kan minnas. När jag var sju år stal jag 14 enkronor från klasskassan. Mamma kallades till skolan och samtal med min lärare. Hur det förhöll sig med min veckopeng minns jag inte, men jag tog pengar från min bror och i tonåren stack jag då och då ned handen i mammas plånbok. Hon märkte aldrig att det ibland försvann en hundralapp. 

Pengar har alltid varit laddat för mig. 

Jag är mån om att ha dem, jag visar samtidigt ingen respekt. 

Jag vet på öret hur mina fasta kostnader ser ut, samtidigt som jag är hänsynslös i mitt beteende. 

Jag gör upp en budget och lyckas ALDRIG hålla den.

Jag tar sms-lån och lovar mig själv att det var sista gången. 

Jag rensar upp min skit och vänder mig till någon av de banker som mot skyhöga räntor tar sig an sådana som mig. Som tveklöst lånar mig hundratusen kronor, samlar ihop och betalar av mina krediter. 

Allt detta gör jag. Om och om igen. 

År ut och år in. Lön efter lön, efter lön. 

Jag är 41 år och jag har haft en fast inkomst i tio år. Idag har jag en lön på 32 500 kronor. I augusti startade jag ett fondsparande dit 1500 skulle gå varje månad. Eftersom jag sedan dess hunnit skaffa mig ännu ett sms-lån var jag tvungen att sälja av mitt första sparande och nu finns där en månads avkastning, det vill säga 1500 kronor. 

Trots att jag alltså haft en regelbunden inkomst i ett decennium så har jag inte förmått spara mer än de 15 hundralappar som nu finns registrerade. Pensionsspar har jag haft genom mina olika arbetsgivare, själv sparar jag 100 kronor i månaden för min framtid. Jag har ca 200 000 i studieskulder och ett blanco-lån hos SEB, på 180 000 kronor.

Med det som facit kan vem som helst förstå att jag levt ett liv långt över mina tillgångar. Det lån jag betalar 2500 kronor på i månaden bottnar inte i något handfast. Mer än kläder, resor och restaurangbesök. Kläder, resor och restaurangbesök. I all oändlighet… Till synes utan slut.

Jag har ständigt haft ångest kring mitt sätt att hantera pengar. Ständigt mått dåligt, ständigt känt mig fattig. Varje månad lurar jag mig själv att tro att NU, nu kommer det att ordna sig. NU skall jag göra rätt för mig och leva sparsamt. Se till att inte ta några nya krediter, inte leva för lättvindigt. Ibland lyckas jag, ibland kan det gå en eller två månader utan att jag ökar min skuldbörda. Men, tillslut spricker det ändå. Tillslut blir lockelsen för stor. En middag ute? En ny tröja? En minisemester med min sambo? Jag lever snålt resten av månaden, så ordnar det sig! Eller – jag börjar mitt nya ekonomiska liv nästa månad! Då betalar jag igen det jag nu lever upp. Det blir en bra månad att äntligen leva lite snålt!

Jag bedriver en evig förhandling med mig själv. En förhandling som är omöjlig att vinna så länge jag inte förändrar mitt beteende. Det är JAG som är orsaken till att mitt sparkonto ekar tomt. Det är JAG som har levt för 180 000 mer än vad jag får ut i lön. Och det är JAG som måste bestämma mig för hur jag vill ha det. Vill jag fortsätta leva med känslan av att jag aldrig har råd att göra något? Vill jag fortsätta oroa mig för att jag blir äldre och utan besparingar? Eller vill jag forma en tillvaro där jag på sikt har en buffert att luta mig mot? En pension och ett sparande. En ekonomi i balans, utan krediter, utan sms-lån, utan dalar.

Jag har bestämt mig så oändligt många gånger.

Jag har tagit så oändligt många tag.

Jag har gjort så oändligt många beräkningar. Så oändligt många uppställningar.

Inget har någonsin hjälpt.

Och nu orkar jag inte längre.

Kanske är det här min sista puck?

Efter alla år jag behövt ägna åt familjetrassel och en uppväxt med många sår kanske det här med mina pengar är det sista jag behöver bestämma mig för att få ordning på?

Det är knappt att jag orkar. Knappt jag förmår.

En ekonomi i balans är ett långsiktigt arbete. Det finns inga genvägar. Ett sparande måste byggas upp från grunden. Kanske börjar det med 1500 på ett fondkonto?

Kanske börjar det med ekonomihelvetet.bloggplatsen.se?

Kanske börjar det med att jag vågar berätta?

Kanske börjar det med att försöka förstå VAD det är hos mig som gör att det ser ut som det gör och HUR jag kan gå tillväga för att det skall se ut på ett annat sätt?

Det blir hursomhelst en lång resa.

Och, jag behöver ditt stöd!