Notiser av det här slaget ger mig ångest.

Av två anledningar.

För det första - jag har lagt sådana enorma summor på ren konsumtion.

Visst, jag har upplevt saker (resor och restaurangbesök), men jag har lagt tusentals (lite längre fram i mitt bloggande skall jag presentera siffror på det) och åter tusentals kronor på kläder.

Vilket kan kännas så fattigt! Hur kommer det sig att det varit så viktigt för mig? Vad är det jag kompenserat för? Varför har jag klätt mig över mina tillgångar? Och varför har jag ansett det viktigare än att lägga pengar på upplevelser?

Det blir ett kort inlägg kring det här nu. Jag såg notisen och ville kommentera den. Turerna som varit och mitt förhållande till kläder kommer analyseras längre fram på Ekonomihelvetet.

Den andra anledningen till att notisen ger mig ångest är att jag har sådan lång väg att vandra. Det kommer ta eoner av tid (som det känns i alla fall) innan jag har kommit i balans, fått bukt med mitt beteende, sparat till dels en långsiktig buffert och dels en buffert som gör att jag har råd att uppleva det jag vill. Vilket inte är några lyxvarianter.

Jag drömmer om den dag, den tid då jag kan åka på semester till Grekland med hjälp av pengar som jag sparat ihop. Och jag drömmer om att komma hem från den semestern utan ett ekonomiskt hål; som behöver fyllas med hjälp av krediter.

På vägen dit förlitar jag mig på vetenskapen och tänker att en tröja väldigt sällan är mer värd än den där framtida resan.