För att jag skall få ordning på mitt ekonomihelvete så krävs att jag tänker såväl långsiktigt som kortsiktigt. I det långa loppet handlar det om vad jag behöver göra för att trygga min framtid och på kort sikt vad jag behöver göra för att den framtid jag söker inte förblir en dröm. En kaosartad dröm.

Jag har jagats av mina ekonomiska bekymmer så länge jag kan minnas. För att göra det enkelt kan väl en slags startpunkt sägas vara då jag flyttade hemifrån, 1993. Sedan dess har jag insett att jag bör ta tag i mina problem och min väg framåt, hand i hand med ett fortsatt helvete, har varit mer eller mindre framgångsrika insatser.

Jag har gjort så oändligt många beräkningar.

Så oändligt många kalkyler. Så oändligt många försök.

Jag har velat ta mig ur det, men saknat förmågan(!?) och jag skyller inte på någon annan än mig själv. Klart är dock att mitt liv innehållit mycket som varit svårt och mycket som jag behövt bearbeta. Och kanske är det först nu som jag har utrymme nog. Kanske är det först nu som jag har kommit dithän att jag fullt ut kan ta mig an mitt destruktiva beteende när det gäller pengar? 

Jag har tagit mig samman tidigare och vad är det som säger att jag skall lyckas den här gången? Är det inte samma naiva inställning som när alkoholisten efter en rejäl bläcka lovar att nu, nu var det sista gången jag drack! Nu kommer det att vända!

Det finns inga garantier för att jag fixar det här. Inget som säger att mina intjänade pengar kommer att förränta sig istället för att spenderas. Men, jag hoppas att jag nu har hela bilden klar för mig. Att jag kan se mitt beteende utifrån och fullt ut förstå (det vill säga acceptera istället för att förneka) vad som leder till vad. Självklart inser jag att överkonsumtion inte leder till välmatade sparkonton, det är inte där det brister. Problemet är mitt beteende, mitt behov av snabba kickar och av bekräftelse. I drygt tjugo år har jag vant mig vid ett sätt att strö pengar omkring mig som inte fungerar. Att nu göra helt om kommer att kräva en hel del från mig.

Hursomhelst.

Jag går hos en kurator varannan vecka och jag var hos honom 30/10, en torsdag för drygt två veckor sedan. Jag har pratat i tidigare terapier om mina ekonomiska problem - samtidigt har jag varit duktig på att dölja det. Inte minst för att jag skämts så gräsligt. Nu kände jag, kanske en gång för alla (!) att jag MÅSTE göra något, på riktigt. Jag måste lägga alla korten på bordet och påbörja vandringen mot ett annat ekonomiskt liv. Att jag valde att berätta för min kurator är såklart dels för att det lämpar sig att prata om problematiken i vår kontakt, dels för att min kurator är en oberoende person. Han känner mig inte, han bryr sig till viss del och vi har en professionell relation.

Min förhoppning är att jag skall fortsätta prata om mina pengar med honom och att jag inte viker undan. Det kommer att krävas insatser på olika nivåer för att jag skall lyckas med det jag påbörjat. Bloggen är kanske ett sätt, terapin ett annat.

Vårt första, ganska blygsamma och relativt enkla steg (oftast är det just de enkla och små stegen som man missar i ivern att vilja göra allt på en gång) var att jag från och med den torsdagen skulle notera varje utlägg/köp jag gör, för att på så sätt se vart pengarna tar vägen och hur mycket jag gör av med.

Sagt och gjort.

Det är förstås inte bara mina noteringar som hjälpt mig, men faktum är att jag nu, men 8 dagar kvar till lön, har 1100 kronor på mitt konto. Det är mycket för att vara mig. Jag har också 600 kronor kvar på mitt ICA-kort. Jag vill inte säga att jag känner mig rik (även om det är snudd på), men jag känner mig en smula stolt och med lust att fortsätta kämpa. Jag har inga direkta planer efter jobbet den här veckan, så jag kan mycket väl ha kvar mina 1100 kronor fram till fredag OCH då kanske det till och med finns pengar kvar på kontot när lönen väl är på plats.

Jag återkommer med en kommentar kring de utgifter som finns på bilden.