Lön imorgon och mitt saldo ser ut som fotot anger. En förtvivlat liten summa, såklart – men, jag fixade det! Ingen ny kredit, inget lån från någon, ingen obetald räkning och heller ingen annan akut-idiotisk lösning för att ha råd med tillvaron.

För många år sedan var jag i kontakt med min bank, SEB (förmodligen för att komma igång med något sparande som gick förlorat efter någon månad) och mötte då en ung kille som sa ”vid månadens slut skall man inte ha kvar något på sitt lönekonto, det skall vara använt”. Jag, som redan då var en fulländad lögnare inför mig själv och min omgivning, köpte hans resonemang och tolkade det på ett sätt som passade mig: Varje månad skall det som kommer in på mitt konto brännas! Inte en krona skall finnas kvar!

Jag förstod såklart, lika mycket då som nu, att han drog de stora penseldragen och menade, kanske lite i en raljant ton förvisso, att efter omkostnader, sparande och placeringar så kan man gott unna sig! Mitt problem var ju bara det att jag inte sparade en enda krona, att jag handlade upp min lön efter en vecka, att jag fyllde på mitt konto med svindyra krediter och att jag därmed inte var de minsta värd att känna mig nöjd med ett tömt konto den 24:e varje månad.

MEN, idag ger mig själv en klapp på axeln!

Jag har noterat samtliga utgifter sedan den 30/10, jag har verkligen fört bok över dem vilket gör att mina krediter inte ökat sedan i oktober och att jag har 1500 kronor på mitt fondkonto.

Det är inte många kronor att tala om, men det är start värd att tala om. Nu känns det som att jag har något att bygga på. Och, nu JÄVLAR (rent ut sagt) skall jag inte förstöra det för mig själv. Nu skall jag drömma om min första semester utan lånade pengar, om kommande månader utan SMS-lån och påminna mig själv om hur bra jag mår av att inte konsumera när jag inte behöver.

Det är fortfarande en mycket skör lina jag balanserar på, men jag utropar ändå ett litet HURRA!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...