Över en vecka sedan jag skrev. Förklaringen är att min sambo blev inlagd på sjukhus och att min energi och tid gått åt till det. Nu är läget under kontroll och jag är tillbaks.

Dock. Jag skriver från mobilen och då orkar jag sällan skriva särskilt långt.

Vad jag ändå kan konstatera är att den här månaden kommer att bli snål. Med tjugo dagar kvar till lön har jag 1300 kronor att klara mig på. Mat finns hemma och pengar för det som behöver köpas ytterligare insatta på ett ICA-kort. De trettonhundra som finns på mitt lönekonto är alltså för övriga utgifter.

Det är en liten summa. En FÖR liten summa och jag märker hur snabbt tanken kommer: jag orkar inte hålla igen, orkar inte vänta till lönen kommer, jag ger upp och skiter i hur det går.

Ett SMS-lån får rädda mig!

Det är en livsfarlig tankesnurr som sätter igång. En så väldigt skör tråd som min ekonomiska tillvaro balanserar på. Så väldigt lite som behövs för att jag skall känna att jag inte förmår hålla min plan och så (känns det som) oändligt mycket som krävs för att jag skall förmå mig själv att hålla fast vid den.

Jag MÅSTE tänka på mitt mål och på hur jag vill ha det framgent. Det är det enda som kan få mig att orka ta mig igenom månader som den här. Jag måste hela tiden påminna mig själv att en kredit eller ett SMS-lån BARA förstör! Det räddar mig inte över huvudtaget. Inte ens kortsiktigt, eftersom det ger mig ångest och gör mig ledsen för att jag än en gång misslyckats och för att konsekvensen blir ännu en fattig månad.

Tillfredställelsen över att klara en månad enligt planen och utan nya lån är så oändligt mycket större än den kick som lånade pengar möjliggör.

Jag är glad över den insikten. Den är troligtvis en av mina viktigaste byggstenar i arbetet med mitt ekonomihelvete.