Har just sett SVT´s program om spelindustrin som handlar om att Svenska spel vill starta nätcasino. Reportrarna möter VD´n, kreatörerna som formar spelen och förstås de som hamnat på fel sida om det "nöje" som Monopol, Fia med knuff, Trivial Pursuit och en Trisslott då och då också kan vara.  

Svenska spel försvarar lockelsen för de som riskerar att hamna i ett spelberoende med att de också inför ett varningssystem som skickar signaler/varningar när man börjar att befinna sig på hal is alltför ofta. Det är förstås ett oerhört cyniskt sätt att se på saken. Är du beroende och har hamnat i ett missbruk är inte lösningen att du informeras om att "nu håller du på att närma dig den summa i tid/pengar som du delgett oss är din gräns".

Utan att ha varit i närheten av just ett spelmissbruk vågar jag hävda att ett system som inte erbjuder professionell hjälp i form av KBT eller annan psykiatrisk/psykologisk hjälp ALDRIG kan få en människa som hamnat i ett beroende att bli fri. Aldrig någonsin. Tillfälligtvis kanske, men att förändra ett beteende som under flera år har tjänat som en drog behöver så oändligt mycket mer. Och, den förändringen tror jag är väldigt svår att ta sig igenom själv.

Programmet intervjuade VD´n för Svenska spel som menade att de "kan gå med ryggen fri" eftersom de erbjuder sina kunder att själva avgöra när det riskerar att spela för mycket. 

Problemet är bara att du som missbrukare dels blir expert på att ljuga för dig själv, dels saknar just den förmågan som han hänvisar till. Annars hade du ju inte hamnat där! Om du har möjligheten att sätta stopp och själv avgöra när det är lagom (det vill säga vad du de facto har råd med) så behöver du aldrig komma i närheten av varningssystemet han talar om. 

Ett nätcasino är förstås en satsning som Svenska spel gör för att tjäna pengar och de vill såklart att så många som möjligt spelar för så mycket som möjligt. 

Att hävda något annat är bara löjligt!

Avgör själv: http://www.svtplay.se/dokument-inifran.

Så kommer det ledsna över mig. Varför vet jag inte riktigt. Träffat mamma som bjöd på middag inne i stan. Jag är priviligierad, det vet jag. Mamma betalar alltid när vi ses. Spelar ingen roll om det kostar 400 eller 1100. Hon betalar och jag äter det jag är sugen på.

Ändå.
Känner mig plötsligt låg. Ledsen.

Varför jämför jag mig alltid uppåt?

Varför sörjer jag (inte för jämnan, men ibland, som nu) det där bostadsklippet som jag aldrig kommer ha möjlighet att göra, det där aktiva livet som pensionär som känns helt jävla kört redan nu eller den där renoveringen av mitt hem som det inte finns en enda satans krona till?

Varför?

Varför ser jag inte bara till det jag har? Sambo, vänner, bästa arbetet, tak över huvudet, en frisk kropp?

Jag hatar konsumtion. Hatar hetsen. Hatar spelet. Hatar all jävla storstadsångest där vi tävlar om att ha det perfekta hemmet och den perfekta garderoben.

HATAR DET!

Allt som oftast lyckas jag hålla det ifrån mig. Men i kväll gick det inte.

Och då känns min väg mot ordning och reda så oändligt lång...

Fuck.