I flertalet undersökningar (vetenskapliga såväl som populärvetenskapliga) sägs att vi människor mår bra av att ge. Omtanke och givmildhet är egenskaper som gör oss gott. 

Julafton närmar sig sitt slut och jag har bytt julklappar med min sambo. Vi ger inte bort några dyra presenter även om jag just i år fick en fin bok av Lars Lerin och ett par örhängen. Jag med min skrala budget hade köpt en bok om klockor, som i och för sig var fin och bläddervänlig. 

Det slog mig att de där undersökningarna nog har rätt. 

Jag tycker om att ge. Jag tycker om att tänka ut fina och passande presenter som jag tror att mottagaren blir glad av. 

Eftersom jag i alla tider dels levt på lånade pengar, dels lagt de pengar jag haft på att köpa saker (kläder och skor) till mig själv så har det där givandet (i liten skala) inte fått ta så stor plats. Trots att jag egentligen velat.

När jag har kommit i mer balans i min ekonomi så skall jag börja ge mer. Förstås inte i tid och otid. Men, när familj och vänner fyller år skall jag se till att jag har råd att köpa presenter och se till att i större utsträckning prioritera andra än mig själv. För jag vet ju, jag känner ju, att givandet också tillfredställer mig. Det känns bra att se människor jag tycker om bli glada av något de får från mig.

När min bästa vän fyllde år i augusti gav jag honom en inrednings-sak som jag visste passade honom väl och som han också blev väldigt glad för. Det kändes fint. Dock - den kostade 900 kronor (dyraste födelsedagspresenten jag gett till en vän), pengar jag självklart inte hade och därför behövde ta ett SMS-lån för att ha råd med. I ett sådant läge känns en present inte lika kul. Det var samma sak förra julen då jag köpte en resa till Paris och gav min sambo. Den kostade i och för sig inte så förtvivlat mycket (sett till vad resor kan kosta) och jag betalade den med min egen lön. MEN, efterspelet höll i sig till dess att vi åkte och för att ha råd med vår vistelse där blev jag tvungen att ta nya krediter. 

Usch, det är förfärligt hur jag hållit på...

Ingen annan har ju drabbats, så det känns inte så hemskt gentemot min omgivning. 

Men, jag har verkligen gjort det besvärligt för mig själv och jag blir (för min egen skull) lite ledsen när jag tänker på hur kaoset fått bre ut sig. 

Tack för att ni läser min blogg. 

Det är guld värt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...