Mitt hår har varit i ständig konflikt med mitt ekonomihelvete. Jag har kort hår och behöver alltså klippa det relativt ofta. Läser man min blogg så förstår man att jag tänker på mitt yttre, på mina kläder och på "min stil". Trots det har jag inte prioriterat att klippa mig. Alltså - jag har velat prioritera det, men ändå inte gjort det. 

Hur hänger det ihop? 

Jag har skyllt på och "plågats av" att jag aldrig haft råd.. Håret har fått växa och växa och min kortklippta frisyr har hamnat i en dassig  och tråkig utväxt. Jag passar verkligen inte i något annat än kort hår, särskilt inte i en icke-frisyr; som det ju lätt blir när kort hår inte hålls efter. 

Mitt eget försvar inför mitt eviga hårproblem har alltså varit att jag inte haft råd. Jag har verkligen uppfattat det så också - stackars mig som inte har pengar att klippa mig för! Ändå har jag ju haft en inkomst och inte alls valt dyra frisörer, så om jag bara prioriterat annorlunda så hade jag ju kunnat vara hyfsat nöjd mest hela tiden!?

Hjärnan, alltså.

Ibland lever den sitt eget liv. 

Jag skrev i slutet av förra året en lista på saker som jag skulle vilja ha. Det mot bakgrund, såklart, av att det är spartider för mig och att jag behöver vara vaksam på varje utgift. På den listan stod bland annat ett par mörka, utsvängda jeans. 

Nu har jag köpt ett par. 

För 200 kronor, på HM´s rea. 

Jag betalade dem med den lön som kom i december, först nu har jag börjat använda dem. Det för att de behövde sys upp och för att jag inte hade råd med det förrän nu, i slutet av januari. 

Som jag påpekat så oändligt många gånger tidigare så är det ju de små stegen och framstegen som räknas och jag får ge mig själv en klapp på axeln för att jag, trots att uppläggningen bara kostade 150 kronor, ändå väntade med den till dess att jag verkligen kände att jag hade råd. 

Varför köpte jag då ett par jeans? 

Varför lade jag 200 kronor på ett inköp när jag ju har ett par andra mörka jeans?

Ja, de jeans som jag haft har varit fel modell ända sedan jag köpte dem (Levis för 1000 kronor - i mitt "förra liv"), jag har använt dem men aldrig trivts i dem. Jag köpte dem för drygt tre år sedan så jag har "hållit ut" ganska länge i alla fall och när jag nu hittade ett par som passade (för så lite pengar) och som jag ansåg mig ha råd med så slog jag till. 

Går det att helt och hållet upphöra med att handla?

En alkoholist som skall förbli nykter måste förstås avhålla sig helt. Inte någonsin dricka en droppe. Inte leva i tron att "jag vet att jag kan hålla mig till ett glas" och därför tacka ja till vin på en middag. 

Gäller samma regel för mig? 

Det finns flera svar på den frågan. 

Ett är ju förstås att vi behöver ha vissa saker för att överleva. Mat, konsumtionsvaror (toalettpapper, tandborste, hudartiklar m.m.) och sådant som fyller de behov vi har för vår fortlevnads skull. Resten skulle man ju egentligen kunna hävda är ren lyxkonsumtion och något som vi i västvärlden ägnar oss åt för att kapitalismens hjul skall rulla och för att människor skall hållas i arbete. Det går förstås att dra diskussionen så långt och hävda att jag inget behöver utöver det som är nödvändigt. Det går att ifrågasätta hela det "system" som vårt samhälle bygger på och bestämma sig för att stå emot köphetsen. 

Ett annat svar på frågan är förstås var gränsen skall dras? 

Vid det absolut mest nödvändiga eller mellan det som anses vara lyx och det som är en extra tröja, ett par snygga skor, en matchande väska eller ett klädintresse i största allmänhet?  

För mig gäller såklart att inse mina begränsningar, inte leva över mina tillgångar och lära mig förstå de mekanismer som styr (och framförallt har styrt) mitt konsumtionsbeteende. Så att jag på sikt kan undvika att hamna i det ekonomihelvete som jag befunnit mig i och istället bygga upp en ekonomisk framtid. Jag är intresserad av kläder, av skor, inredning, mat och vin, vilket jag kommer att fortsätta vara. 

Jag tror inte att framgången för mig handlar om att helt och hållet förbjuda mig själv från att handla - det riskerar snarare att locka mig till utmaningar och överskridande av gränser. Att jag, efter så många år äntligen vågar att lyfta blicken, stå upp för mitt beteende och se sanningen i vitögat tror jag är den enda vägen framåt. I det ligger att jag har behövt lugna ned mig, på alla sätt. Men, total avhållsamhet tror jag blir svårt.

En sund själ i en sund kropp, med en nykter, medveten och ärlig inställning till verkligheten borde löna sig i längden. 

Vaknade upp idag efter att ha sovit gott. Och tungt.

Dock fortfarande låg. Kändes till och med svårt att gå till jobbet. Jag uppskattar verkligen mitt arbete och har väldigt sällan (om ens någonsin) tankar på att inte vilja gå dit - i morse kändes det dock tungt. Vilket inte hade med arbetet i sig att göra, utan med mitt stämningsläge.

Nu, med halva dagen avklarad så känns läget lite bättre.

Jag träffar ju en hel del ungdomar i mitt jobb och de är som barn - de får mig alltid på gott humör. Unga människor är så här och nu, så direkta och så fokuserade på det som pågår (behöver förstås inte allid vara skolan som är i fokus) att man som vuxen rycks med. Deras närvaro gör att fokus flyttas från mig, från min hjärna, till det som pågår för stunden. Det är verkligen en fördel med mitt arbete. Flykten från jaget.

Är lite orolig för om det är så att mitt uteblivna handlande, min uteblivna konsumtion, att jag inte får ryckas med av den är det som gör mig ledsen. Att jag känner mig tom och lite uppgiven för att vardagen bara rullar på utan att jag kan "förgylla" den med att shoppa?

Jag vet ju att nya saker, kläder, skor, dyr mat inte gör mig till en gladare människa. Åtminstone inte på sikt. Knappt heller för stunden eftersom hålen efter alla inköp ger ångest och rastlöshet.

Bara att stå ut med låg-läget helt enkelt och påminna mig själv om att ekonomihelvetets mål växer långsamt. Mycket långsamt, till och med.   

Jag skrev ju tidigare idag att jag känt mig lite låg sista tiden. Framförallt i förra veckan, då jag hade ont om pengar och behövde min lön för att överhuvudtaget kunna göra något. Jag nämnde också i det inlägget att jag äter antidepressiv medicin.

Det har jag gjort till och från i flera år. Nu äter jag Citalopram, 20 mg per dag, vilket jag mår bra av. Jag kombinerar det med en tablett som stävjar min ångest, Seroquel. Efter många års sökande mot balans så tror både jag och de läkare som jag haft kontakt med att de här två medicinerna är bra för mig - de håller mig mer jämn i humöret (det vill säga jag undviker att bli alltför ledsen) och, framförallt, min ångest blir mer lätthanterlig. Jag skulle tro att jag kommer stå på Citalopram och Seroquel livet ut.

Vad jag vill säga i det här inlägget är att det ledsna inte riktigt lämnar mig den här gången. Jag är inte riktigt glad.

Och, kanske behöver man inte alltid söka efter en förklaring?
Kanske räcker det med att konstatera att läget just nu är som det är, att jag inte riktigt vet vad det beror på och att det, med all sannolikhet kommer att gå över.

Ändå vill jag ju gärna hitta förklaringar, ja, åtminstone sätta ord på mina känslor.

Så, ja? Vad är det?

Nu när jag börjar få någorlunda koll på min ekonomi - what´s next? Vad händer nu? Blev det inte mer än så här? Tillvaron är ju sig ganska så lik efter som under ekonomihelvetet. Skulderna växer i och för sig inte, men livet förändras heller inte så särskilt.

Vad blir nästa steg?
Är jag redan vid nästa steg?
Är själva klivet att jag lägger pengar på hög, ser till min pension och sparar till nästa resa? Är det svaret på ekonomihelvetets resa?

Blir det inte mer än så här?
Jag är duktig och blir ännu duktigare alltmedan åren går. Kanske har jag råd med en lite dyrare resa så småningom, kanske kommer jag se min pension växa?

Men, sedan då?
Vad mer har jag att vänta?

Dag läggs till dag. Jag går upp, går till jobbet, tränar, äter middag och umgås med min sambo. I all evig tid.

Jag är inte på något sätt missnöjd med mitt liv, verkligen inte, så det är väl bara någon slags tomhetskänsla som drabbar mig just nu. Saker och ting rullar på, inget stort händer.

Är det den kick-sökande människan inom mig som börjar bli uttråkad? Var det därför jag drack som jag gjorde i lördags?

Jag hoppas verkligen att det bara är en slags vanlig livsleda.
Som kanske kan bortförklaras med att det är grått ute och att solen aldrig skiner.

Så.

Äntligen sätter jag mig ned och skriver ett inlägg. Varför det har dröjt finns det många svar på och det känns som att det här kommer att bli ett långt inlägg. Några dagars frånvaro kan generera många tankar. 

Vi börjar med förra veckan och lönen, som ju kom i fredags. Jag har klarat ännu en månad utan ett nytt SMS-lån, däremot (vilket jag inte varit helt sann med) så sköt jag på en inbetalning till Klarna, som egentligen skulle ha betalats i december. Fakturan avsåg en julklapp som min sambo skulle ge bort (från Adlibris) och eftersom också jag skull ge bort böcker därifrån så gjorde jag hela beställningen. Och tog det på faktura från Klarna. Med betalningsvillkor 2 veckor. För er som handlat via Klarna så vet ni att man alltid (åtminstone har det varit så för mig) kan dela upp sin betalning och det var vad jag gjorde - jag betalade in en delsumma och hade 500 kronor kvar att betala nu i januari.

Var det ett misslyckande?

Skall jag känna att jag inte klarat av att hålla min plan, nu? 

I december är det ju alltid extra kostnader (oavsett hur billig eller dyr man väljer att göra julen), lönen kommer dessutom några dagar innan den 25:e och skall räcka hela vägen till den 25/1. Jag fick också ett oväntat avdrag på min lön för att jag under november tillbringade viss tid på sjukhus, då min sambo var sjuk. Jag trodde att de timmarna tog av min komp, men så var inte fallet och jag fick 700 kronor mindre i lön än vad jag normalt sett får. Det är en kännbar summa för mig!

Hursomhelst, mot bakgrund av det jag skrivit så fattade jag beslutet att skjuta på de 500 kronor som återstod av inbetalningen till Klarna. Under de trettio dagar som hinner gå mellan köp och slutgiltig betalning tillkommer heller ingen ränta och nu har jag betalat in min skuld. 

Det känns inte som ett misslyckande. Jag har kontroll och jag fattade ett aktivt beslut att göra som jag gjorde. Jag väljer att fortsätta känna mig stolt över att jag inte tagit några nya svindyra lån och att jag höll ut sista veckan innan lön; som verkligen inte var någon särskilt rik vecka.

Jag skrev i mitt senaste inlägg att trots min bedrift att inte öka min skuldbörda så var förra veckan, innan lönen kom, riktigt seg. Tiden gick verkligen långsamt och jag märkte att det påverkade mitt humör och min lust. Inte så att jag blev ledsen, men jag kände mig lite energilös. Vilket i och för sig inte är så konstigt - jag kunde ju inte göra något alls. Mer än att arbeta, vara hemma, sova, träna och äta (av det som vi hade i kylen). 

Nåväl.

Lönen kom. 

Och helgen for iväg. 

Jag har tidigare skrivit om den kontrollförlust som mina problem med pengar, mat och alkohol bottnar i. Jag har också nämnt att när jag lyckas hålla ett missbruk i schack så blir det lätt så att ett annat tar över. De byter liksom plats med varandra. 

Pengarna är ju min värsta fiende och nu var min lön väldigt efterlängtad. Sedan jag kom igång med att skriva om ekonomihelvetet så är januari min fattigaste månad. Innan har jag åtminstone kunnat ta en fika dagarna innan lön, nu befann jag mig i ett vakuum. 

Hade det varit tidigare i mitt liv, då karusellen snurrade som värst, hade jag helt tappat besinningen. Längtan efter pengar och efter att få köpa hade varit så stark och tagit över så fullkomligt att kontot sprängts av allt handlande. Jag hade säkert köpt kläder, grottat in mig i slutspurten av mellandagsrean, jag hade köpt dyr mat, dyrt vin och inte dragit mig för att boka bord och gå ut och äta. Jag hade, kort sagt levt helt och hållet för stunden/dagen utan minsta tanke på eftermälet. I fredags var jag dessutom ledig vilket, i mitt förra liv, hade möjliggjort för mig att än mer hänge mig åt mina lustar. 

Nu är jag värd att handla! Nu är jag värd att unna mig! Värd att lyxa och värd allt som är lite extra! Hade jag resonerat inför mig själv. 

Som väl är så förmår jag i dagsläget att bryta sådana tankemönster och begär. För, visst sitter gamla hjulspår kvar - hjärnan är sekundsnabb och den längtar efter att få sina kickar , sin bekräftelse på att "jag duger". Sin längtan efter att slippa vara duktig, slippa tänka på morgondagen. 

Till viss del förlorade jag mig själv den här helgen. Även om jag lyckades hålla i mina pengar så gick det illa på annat håll. Det är till viss del därför jag har dröjt med att skriva. Jag har inte varit pigg nog…

I fredags hade jag en lugn ledig dag. Jag njöt såklart av att ha pengar på kontot, men jag gjorde inga extravaganta saker. Jag sov länge, läste tidningen och åkte över till min bror; hängde med hans fru och deras barn. På hemvägen köpte jag råbiff och en god ost. Vilket inte alls var dyrt. Jag somnade tidigt och gick på ett träningspass på lördag förmiddag. 

På kvällen var det bestämt sedan länge att min bästa vän skulle komma på middag. Min sambo var bortrest hela helgen - jag och D såg verkligen fram emot att ses. 

Jag är förtjust i att laga mat och jag planerade meny och dryck långt i förväg. 

D kom och vi hade en mysig middag med många fina samtal. 

Vid elvatiden kände vi för att gå ut. 

Det gör vi ganska ofta när vi har en helkväll tillsammans och jag var på humör för att dansa och träffa folk. Vi tog bussen till ett ställe på söder och var där tills de stängde, vid 3. Som sig bör när man har druckit så promenerade vi in till stan och åt mat på Mc Donald´s. 

Vi skiljdes åt och jag tog tunnelbanan hem. Jag behövde byta till buss och kom fram till terminalen. Jag kände dock att jag började må väldigt dåligt, så jag struntade i bussen som precis skulle gå och gick till en undanskymd plats och kräktes. Jag kan inte minnas när jag senast mådde så dåligt av att dricka, det är minst tio år sedan. 

Nattbussarna gick med väldigt gles trafik, jag behövde komma hem och tog en taxi. Det kostade mig 200 kronor, så ingen budget spräcktes. 

Efterföljande dag upplever jag min genom tiderna värsta baksmälla. Jag har ALDRIG mått så dåligt. Det är nästan så att jag inte kan skriva om det för att jag fortfarande mår illa av tanken på hur det var. Jag hade inte druckit mer än någonsin men jag äter ju en antidepressiv medicin och jag tror att det var den som spökade. Den fungerar helt enkelt inte med större mängder alkohol. Jag är inte känslig för smärta, men besväras oerhört av illamående. Jag kräktes fem gånger under söndagen utan att illamåendet släppte.. Jag låg i sängen i princip hela dagen, somnade för natten vid 18 och sov till 7 morgonen efter. 

Det var verkligen en gräslig upplevelse (trots att den var självförvållad, trots att den går över och trots att det inte var farligt) och på intet sätt värt det. Aldrig igen, säger jag. Aldrig igen. 

Så, vad blir då slutsatsen och lärdomen?

Ja, kanske att det där med kontrollförlust är något som vi alla behöver (min kurator vill ju gärna hävda det), något mänskligt som inte går att utplåna. Kanske också att nu när jag har sådan koll på mina pengar så blir det en annan "drog" som tar över och kanske att jag, för att minska efterverkningarna, behöver jobba med att mitt förlorade grepp inte skall bli så kraftigt. Att det inte skall gräva sådana väldiga hål i min ekonomi eller i min kropp. Är det kanske så att om jag inte är så rädd för att göra ett snedsteg så behöver inte heller fallet blir så stort? 

Lagom är kanske det som vinner?

Ibland händer det att jag dricker ett glas för mycket eller att jag delar upp en betalning eller att jag äter lite för mycket och faran med det är inte akut. 

Kanske borde jag våga slappna av lite mer och inte hålla andan så hårt som jag gjorde under december - för att sedan spränga alla gränser när möjligheten ges?

Ett lugnt tempo där svängningarna inte är så stora är nog vad jag skall försöka åstadkomma. Inte en perfekt tillvaro som aldrig gör fel. En sådan är kanske omöjlig att leva efter?

Klart är i alla fall att helgens helvete och ekonomihelvetets baksmällor har lärt mig att de stora rörelserna aldrig är de som blir lyckade. De förstör betydligt mer än de ger.  

Oj, så dålig jag varit på att skriva. Min fredag och helgen har varit intensiv och jag har inte suttit ned och fått ro att skriva. Sorry!

Imorgon är jag ledig och återkommer då med ett långt inlägg.

Jag längtar!

Sega dagar.

Sedan starten av ekonomihelvetet och den resa som då påbörjades med målet att inte ta nya krediter eller lån så har jag ändå lyckats ha en hundralapp eller två kvar veckan innan lön. Sedan i måndags har jag haft otroligt lite pengar på mitt konto och efter frukost-köpet igår så har jag 9 kronor kvar. Den här veckan har jag inte och kommer heller inte att kunna göra något utöver att handla mat (sedan igår kan jag ju inte ens det) och jag märker att det påverkar mitt förhållande till tiden. Dagarna och veckan segar sig fram. Normalt sett rusar tiden, men nu känns det otroligt att det "bara" är onsdag.

Jag tror att min upplevelse grundar sig i att jag är så bakbunden av att inte ha några pengar. Jag har inte ens råd att ta en kaffe på stan. Det enda som fungerar efter jobbet är att gå hem.

Det är såklart ingen uppoffring att under några dagar vara hindrad från att ha råd, men det är ju ett mönster som jag är bekant med sedan tidigare. Oftast har ju varje månad slutat med att jag varit pank. Men, alltför ofta har jag löst det (åtminstone under någon vecka) med ett SMS-lån eller en ny kredit och då har tomheten inte varat lika länge. Nu är min känsla att det varit snålt länge. Jag har sedan strax efter jul insett att det kommer bli tufft mot slutet av januari men är ju som sagt ovan vid att inte få vända på skutan med ett nytt lån.

Lärdomen är dock att känna lite extra på känslan på fredag då lönen kommer och veta att jag lyckats med bedriften att spara, gneta och streta ännu en månad.

Hörde på radio igår att 19:e januari är årets fattigaste dag. (En uppgift som förstås mätts gentemot människor som förvärvsarbetar och har en inkomst).

Januari är månaden efter julklappsinköp, lönen för december kom innan den 25:e och just den 19:e januari är dagen före barnbidraget.

Känns ju lite som en tröst även om mina, nu 9 kronor på kontot, med två dagar kvar till lön, beror på hur MIN verklighet ser ut och att jag inte tagit nya krediter/lån.

Hursomhelst är nu månadens sista inköp gjort och jag skrev ju igår att vi fick en rabattkupong från ICA på 75 kronor. Jag använde den och fick således för 25 egna kronor: bröd, en liter fil, två förpackningar kvarg, en liter Proviva och 1,5 liter mjölk.

Jag kommer att hålla mig mätt till på fredag!