Nu är jag tillbaks i Stockholm och kan återigen koppla upp mig och skriva. Jag har verkligen saknat det...

Självklart är mitt primära mål med min blogg att hjälpa mig själv att komma ur mitt ekonomihelvete - men, den fyller lika mycket mitt behov av att skriva. För det behöver jag verkligen göra. För att reda ut tankar och känslor, sätta ord på flödet i mitt huvud och för att någonstans komma till ro. Skrivandet är ett av mina verktyg; liksom träning, sömn och samtal med mina vänner. 

Jag har haft en tuff vecka. 

Inte ekonomiskt, men känslomässigt. Och jag behöver berätta om det. Pengar och de problem jag har med ångest och uppgivenhet ligger väldigt nära varandra. Under mina sex dagar i Norrland har jag lyckats hålla min ekonomi under kontroll, men min fysiska ångest, som har med mat och kropp att göra, har varit svår att uthärda. 

Det gick bra första och andra dagen. Vi var där för att åka längdskidor (bor hos släkt, så jag har inte kostat på mig någonting), vilket vi gjorde de två första dagarna. På nyårsafton kom plusgraderna och regnet(!), spåren luckrades upp och snön sjönk undan. Resterande dagar åkte vi ingenting. Huset vi bor i ligger i skogen och det finns ingen möjlighet där till att springa. Man kan ta en promenad uppför berget, vilket vi gjorde en av dagarna. 

I övrigt blev det väldigt passivt och stillasittande. Mycket TV (bra i och för sig - vi såg tredje säsongen av Homeland) och mat. Regelbundna måltider förvisso, men det blir så svårt för mig med maten när jag är hemifrån och inte har möjlighet att träna på samma sätt som jag kan göra i Stockholm. Vår plan var ju att åka skidor och det hade fungerat helt fint för mig. Det hade inte behövts några marathonpass - en dryg mil per dag hade räckt. 

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om vad det är som händer i kroppen och i huvudet när jag får begränsat utrymme. Framförallt tidsmässigt (stort behov av egen tid och återhämtning) men också rumsligt.

Stugan vi bor i uppe i Norrland är väldigt liten och ligger som sagt mitt i ingenstans (bådadera väldigt mysigt om jag är i balans)  - jag kan inte dra mig undan, min ångest, mitt hat gentemot min kropp är på något sätt "synlig" hela tiden. Jag har inget körkort och kan inte åka iväg till ett större sammanhang där det kanske finns ett utbud av aktiviteter. Jag kan visserligen gå uppför berget, men i övrigt blir det väldigt mycket sofftid. 

Och när min kroppsångest slår till så blir jag också väldigt passiv. Hjärnan lägger av, kroppen blir rastlös. Att gå uppför det där berget hjälper för stunden, men snurren är redan igång och allt som har med mat och kropp att göra förlorar helt sin kontakt med verkligheten. 

Jag VET att det är min hjärna som spökar och att det som känns inte är sant, men det hjälper mig tyvärr inte. Varje sak jag stoppar i mig ger ångest (oavsett hur hungrig jag är och oavsett hur nyttigt jag äter). Nu när jag är hemma i min egen miljö och har kunnat träna som vanligt kan jag se att jag åt både regelbundet och hyfsat nyttigt under veckan. Men, min känsla var att jag tryckte i mig mat och hällde i mig alkohol. Att jag hetsåt. Vilket inte stämmer. Men, de där jävla rösterna i huvudet styr mig och mina känslor i en enda riktning - mot undergången. 

Sista två dagarna satt jag bara. 

Paniken växte och jag kände ett tag att jag kommer inte orka ta mig igenom bilresan hem. Åtta timmar stillasittande med det hat och den ångest jag känner inför min kropp.

Men, då jag gick upp igår morse och vi packade ihop våra saker och städade efter oss så hade trycket lättat något. Jag visste att jag var på väg hem, att jag snart skulle få känna mig fri igen. (Jag vet att fri är ett starkt ord, men det finns inget som bättre beskriver känslan jag slagits mot i veckan). 

Jag sov som en gud i natt, tränade ett långt pass och har sedan ätit bra och undvikit alkohol. 

Med knappt tre veckor kvar till lön har jag 1900 kronor kvar på mitt konto. Jag kommer att behöva köpa medicin som kostar runt 300.

Men, jag skall klara ännu en månad utan nya lån!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...