Jag är en utpräglad rutinmänniska och det har därför varit efterlängtat att komma tillbaks till jobbet. Jag uppskattar ledigheter, om de inte är för långa. Jag måste på något sätt kunna överblicka tiden, liksom förstå hur lång den är; för att jag skall kunna få ut maximalt av att vara ifrån arbetet. Jag har ju belönats med sommarlov varje år och den ledigheten tycker jag oftast är för lång, oavsett om jag är hemma eller borta. 8 veckor riskerar att göra mig passiv. Förlorade rutiner påverkar mitt humör, min ångest och min sömn. Två - tre veckor är optimalt, då "förstår" jag hur jag skall förhålla mig till det vakuum som skapas. Vilka dagar jag skall göra vad, hur mycket jag skall sova, träna, träffa folk, vara själv, och så vidare... 

På samma sätt mår jag såklart också bäst av en lagom nivå på jobbet. Vilket jag haft under hösten och tror mig få även under våren. Det är bra för mig att komma i säng runt halv elva på vardagar och gå upp runt halv sju, äta lunch vid halv tolv, träna (i någon form) efter jobbet, komma hem vid sex, laga och äta middag, sitta en stund i soffan och titta på en serie eller ett program och avsluta dagen med att skriva några rader. Kanske låter jag tråkig, men jag har, efter år av hög stressnivå (såväl i arbetslivet som privat) förstått hur jag behöver ha det för att må så bra som möjligt. Jag känner mig glad, men framförallt stolt över att jag ägnat tid åt att undersöka och komma fram till vad jag behöver. Det gör att jag idag inte ägnar särskilt mycket tid åt sådant som jag inte vill göra eller sådant som tar energi (ur ett negativt perspektiv). 

När det gäller ekonomihelvetet så tycker jag att det rullar på. Jag var hos min kurator igår och han ställde frågan hur jag skulle reagera när (inte om alltså) jag tar ett felsteg och hamnar i mitt destruktiva beteende igen? "För det kommer såklart att hända", menade han. Och ja, han har säkert rätt i det, jag motsade honom inte. Vad som är viktigt när det händer, svarade jag, är att inte trilla dit fullt ut. Det vill säga - skulle jag göra ett inköp (nya krediter eller lån får jag aldrig hamna i igen) som inte är planerat och som jag inte riktigt har råd med så betyder inte det att världen faller eller att den förändring av mitt beteende, som jag gjort, är betydelselös. Då gäller att inte vara för hård mot mig själv utan istället fokusera på den väg jag trots allt påbörjat. 

Igår köpte jag en t-shirt på Zara. Den var på rea och kostade 99 kronor. Jag försvarade köpet dels med att den var billig, dels att jag inte har en t-shirt i den färgen. Men, behöver jag den verkligen just nu? Klarar jag mig inte utan den? 

Jo, det är såklart att jag gör. 

Kan tyckas är ett köp på 99 kronor inget att lämna tillbaks (på Zara går det fint att lämna tillbaks rea-plagg), men jag skall ända göra det. Även om 99 kronor inte gräver ett hål i min plånbok så går det emot min plan med ekonomihelvetet. Vilket räcker gott för att ändå göra ett återköp. 

Dessutom börjar jag komma över den puckel som gör att känslan av att klara av balansen i mitt ekonomihelvete vinner över känslan av att köpa något nytt. 

Det är en fantastisk känsla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...