Jag skrev ju tidigare idag att jag känt mig lite låg sista tiden. Framförallt i förra veckan, då jag hade ont om pengar och behövde min lön för att överhuvudtaget kunna göra något. Jag nämnde också i det inlägget att jag äter antidepressiv medicin.

Det har jag gjort till och från i flera år. Nu äter jag Citalopram, 20 mg per dag, vilket jag mår bra av. Jag kombinerar det med en tablett som stävjar min ångest, Seroquel. Efter många års sökande mot balans så tror både jag och de läkare som jag haft kontakt med att de här två medicinerna är bra för mig - de håller mig mer jämn i humöret (det vill säga jag undviker att bli alltför ledsen) och, framförallt, min ångest blir mer lätthanterlig. Jag skulle tro att jag kommer stå på Citalopram och Seroquel livet ut.

Vad jag vill säga i det här inlägget är att det ledsna inte riktigt lämnar mig den här gången. Jag är inte riktigt glad.

Och, kanske behöver man inte alltid söka efter en förklaring?
Kanske räcker det med att konstatera att läget just nu är som det är, att jag inte riktigt vet vad det beror på och att det, med all sannolikhet kommer att gå över.

Ändå vill jag ju gärna hitta förklaringar, ja, åtminstone sätta ord på mina känslor.

Så, ja? Vad är det?

Nu när jag börjar få någorlunda koll på min ekonomi - what´s next? Vad händer nu? Blev det inte mer än så här? Tillvaron är ju sig ganska så lik efter som under ekonomihelvetet. Skulderna växer i och för sig inte, men livet förändras heller inte så särskilt.

Vad blir nästa steg?
Är jag redan vid nästa steg?
Är själva klivet att jag lägger pengar på hög, ser till min pension och sparar till nästa resa? Är det svaret på ekonomihelvetets resa?

Blir det inte mer än så här?
Jag är duktig och blir ännu duktigare alltmedan åren går. Kanske har jag råd med en lite dyrare resa så småningom, kanske kommer jag se min pension växa?

Men, sedan då?
Vad mer har jag att vänta?

Dag läggs till dag. Jag går upp, går till jobbet, tränar, äter middag och umgås med min sambo. I all evig tid.

Jag är inte på något sätt missnöjd med mitt liv, verkligen inte, så det är väl bara någon slags tomhetskänsla som drabbar mig just nu. Saker och ting rullar på, inget stort händer.

Är det den kick-sökande människan inom mig som börjar bli uttråkad? Var det därför jag drack som jag gjorde i lördags?

Jag hoppas verkligen att det bara är en slags vanlig livsleda.
Som kanske kan bortförklaras med att det är grått ute och att solen aldrig skiner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...