Med fyra dagar kvar till lön har jag klarat ännu en månad utan SMS-lån eller annan kredit. Jag har fyrtio kronor kvar på mitt konto och vi har mat i kylen.

Jag har ju fortfarande mycket svårt att prata med min sambo om mitt ekonomihelvete (vet inte när det kommer kännas som mest rätt och som minst läskigt att göra det) och jag vågar därför heller inte riktigt säga hur det ligger till. Han vet att jag inte har så mycket pengar kvar på mitt konto just nu (även om jag inte angett den exakta summan) och jag har skyllt på att det är januari, vilket i och för sig inte är en osanning.

Vi har lyckats göra varannandags-inköp senaste veckan (det vill säga den som handlat mat senast slipper nästa gång) och på så sätt har jag klarat mig från att spräcka hål på allt.

Trots att vi nu har mat i frysen och i kylen som räcker fram till fredag så är förstås frukost en sådan sak som går åt och måste fyllas på. Om jag levde ensam och hade motsvarande läge just nu skulle jag nöja mig så länge jag hade kaffe, lite mjölk, hårt bröd, smör och ost. Jag skulle liksom hålla mig till lönen kom. För min sambo däremot är det viktigt att det finns ordentligt med frukost hemma. Inte för att han äter några enorma mängder utan mer för att han uppskattar möjligheten till variation. Gröt, fil, olika sorters bröd, pålägg, flingor, juice, frysta bär, lingonsylt. Ja, ni förstår. Det är frukost som kostar.

I och med att jag inte vågar vara helt ärlig så måste även jag kunna bidra till det utbudet (känner jag) den här sista veckan. Kanske gräver jag min egen grav genom att tänka så? Min sambo vet att jag inte är så rik, men att det handlar om 40 kronor i tre dagar skulle han baxna inför att höra.

Strax innan jul fick jag en oväntad utbetalning från mitt fackförbund på 800 kronor, vilket just då kom som en skänk från ovan. Idag kom det månatliga utskick som ICA gör; tidning och eventuell bonus. Vi sätter ju in pengar på vårt ICA-kort varje månad och idag fick vi en check på 75 kronor. En miljonvinst för mig! Nu kan jag handla det som behöver kompletteras till veckans frukost utan att behöva lägga energi på att komma undan och låta min sambo handla.

Ibland är det så lite som behövs!

I förra veckan skrev jag ett inlägg om hur mitt destruktiva beteende lätt hittar andra vägar nu när jag förmår hålla ordning på min ekonomi. Alkohol, mat och träning går snabbt i fällan och jag tvingas kämpa mot begäret och lockelsen. Just när jag skrev gällde det alkohol - en middag ute tillsammans med min mamma och bror innehöll för många glas och jag kände mig rejält (med arbets-mått mätt) bakfull. Inte så att jag misskötte mitt jobb (jag tror inte att någon annan lade märke till hur jag mådde), men jag bar på ett obehag hela den efterföljande dagen.

Och anledningen till att jag tog upp det var för att poängtera hur mitt destruktiva beteende beter sig. 

Hursomhelst. 

Jag funderade över vilka eftervärkningar som blir värst? Självklart är mitt mål att jag skall få bukt med mitt destruktiva sätt men så länge det är ett faktum så går det att mäta. 

Alltså: frånvaro av kontroll på pengar, mat eller alkohol, de tre parametrar som finns. Vilken river ned mest?

På kort sikt skulle jag nog våga påstå att alkoholen känns vidrigast. Med åldern har känsligheten för alkohol ökat och jag behöver inte dricka särskilt mycket för att det skall kännas dagen efter. Jag blir med andra ord lätt bakfull. Illamående, huvudvärk, allmänt obehag, samt (vilket nästan är den jobbigaste känslan) stark kroppsångest. Jag känner mig tjock, äcklig och ful. 

Baksmälla går över. Ytterligare en dag senare är det över och jag kan använda min kropp som vanligt igen. 

Så, på lång sikt är förstås förlorad kontroll på pengar värre. Krediter, lån och shopping gräver större hål och tar längre tid att täppa igen. 

Mina bekymmer med mat kommer och går. Jag är friskförklarad från den ätstörning jag hade under sena tonåren och fram till jag var 25. Men, som med alla typer av missbruk så finns beteendet under skinnet och är mycket lätt att ta till när tillvaron känns svår. Som väl är så förmår jag idag äta kontrollerat, regelbundet och lagom mycket. Det är med andra ord hyfsat sällan som ångesten för vad och hur jag äter tar över och förstör för mig. Men, tänker jag tillbaka på den tid då läget var det omvända (i klass med ekonomihelvetet) så tävlar maten om förstaplatsen. Den fick kanske inte lika långtgående konsekvenser som raserad ekonomi men den pågick å andra sidan för jämnan. Min ekonomi kan se ljusglimtar var fjärde vecka (i och med lön), maten var en ständig oros- och ångesthärd.

Kroppen bär du alltid med dig och den är hela tiden på sin vakt när det gäller hunger, mättnad och sug. 

Vilket destruktivt beteeende som "vinner" beror också på i vilket sammanhang det belyses. Är jag på jobbet så plågas jag mest av matångest och om jag har druckit för mycket. I privata sammanhang är min raserade ekonomi ett större besvär. På jobbet kan jag inte träna och får "stå ut med" ångesten så länge arbetsdagen pågår. På min fritid kan jag träna och se till att hålla kroppen i schack, medan hålen i min ekonomi blir synliga och svåra att dölja. Antingen måste jag ställa in det jag planerat att göra eller så får jag ta ytterligare krediter/lån för att kunna hänga med i det som mitt sociala liv innehåller. 

Jag har varit dålig på att skriva under helgen. Vet egentligen inte varför jag inte fått till det. Har inte ägnat mig åt så väldigt mycket annat, mer än vardagliga ting. Tränat, frostat av frysen, städat kylen, sovit, lagat mat och suttit i soffan.

Jag känner mig lite låg för tillfället - kanske kan jag skylla min blogg-frånvaro på det? Varför jag känner mig låg vet jag egentligen inte heller. För att det är januari? Nej, jag tycker ju om den mörka och kalla delen av året. Skylla på livet självt kanske?

Ibland är det inte enbart uppåtgående känslor. Ibland är det okej att känna sig lite melankolisk. Eftertänksam och inte så väldigt på hugget.

Trots det mår jag så väldigt mycket bättre än jag gjort tidigare i mitt liv. Då har mitt ledsna varit mer eller mindre konstant. Som en ständigt närvarande känsla, även i de perioder jag känt mig glad och mindre ledsen.

Nuförtiden är jag mer grundnöjd. Också trygg på ett helt annat sätt och med en mer förlåtande hållning gentemot livet. Saker och ting flyter på. Jag tycker om mitt arbete och, framförallt, så lever jag i en stabil och balanserad relation. Det är mycket tack vare den som jag vågar känna mig så nöjd, så tillfreds med livet. Jag bråkar såklart med min sambo och tillåter mig att tvivla ibland. Men, vi lever i en väldigt fin och trygg relation.

Och det är första gången i livet som jag känner så tillsammans med en annan människa. Det är ett privilegium, det tycker jag verkligen. För mig, som har upplevt livet som mycket svårt och i perioder meningslöst att leva så är den vardag jag har idag, tillsammans med min sambo, på alla sätt tillräcklig för att jag skall känna det omvända.

Livet är värt att leva, även de dagar då melankolin slår till.

Jag har skrivit tidigare om mitt missbrukarbeteende, att även mat, alkohol och träning är triggers för mig. Jag har märkt genom åren att när det ena fungerar så faller det andra. Behovet av kickar och av att fylla igen något slags hål förblir levande. Vad som skiljer sig åt är föremålet för kicken, innehållet i den.

Nu håller jag i pengarna och lyckas undvika nya krediter. Men, suget finns kvar.

Igår träffade jag min mamma och bror och åt middag på lokal. (Mamma bjöd). Jag längtar efter vinet och suger i mig två glas rött, en öl och ett glas mousserande. Det är inga enorma mängder men för mycket för arbete dagen efter.

Känt mig rejält bakis idag.

Jag märker hur mina behov minskar. Behoven av att ha saker. Eller rättare sagt, av att tro mig behöva saker. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att jag, då ekonomihelvetet var som värst, handlade kläder så fort lönen kom in på mitt konto. Jag hade ingen annan idé än att jag självklart skulle handla! Och, ju mer jag handlade, ju mer ville jag ha. Ju mer jag fyllde mig själv med min drog - shopping - ju mer behövde jag ägna mig åt den för att uppnå en kick.

Jag mår verkligen dåligt när jag tänker på vilket tempo jag hade. Det är ju alldeles självklart att det var ett beteende som grävde hål i min ekonomi.

När karusellen snurrade som snabbast smidde jag planer i huvudet kring mina kommande köp. Jag riktigt drömde om hur tillvaron skulle kännas när jag väl hade köpt sakerna: himmelsk, fullkomlig och evigt leende!

På min inköpslista fanns plånbok från Marc Jacobs, väska från Marc Jacobs, boots från Primeboots, smink och hudvård från Clinique, jackor från Whyred, ständigt uppdaterad vår- och vintergarderob. Därtill kom restaurangbesök (såklart jag ska gå på de som kostar), dyra mat- och vininköp hem, tre veckor i Grekland varje sommar, o.s.v

Nu, när jag har lugnat ned mig, när jag matchar mina inköp mot min reella ekonomi, så inser jag också hur lite jag egentligen behöver och hur glad jag kan bli av andra saker. Jag har i och för sig alltid uppskattat de små stunderna i livet men min shopping, mitt eviga behov av att visa upp ett perfekt yttre, grundade sig nog i rädslan för att inte duga. Föreställningen om att "bara jag, bara K", inte är tillräcklig. Klär jag mig dyrt, lever jag lyxigt så har jag ständigt något att visa upp. En försäkran om att ha en plats.

När min ekonomi är i balans igen kommer jag fortfarande att ha råd med kläder, god mat och gott vin. Åtminstone så länge jag handlar under kontrollerade former. Till dess blir jag glad och, framförallt stark, av att släppa på begären

Jag har arbetat med en gymnasieklass i två år. De har behövt stöd i sitt sätt att kommunicera och agera gentemot varandra. Läget emellan dem har låst sig och under ytan bubblar det av olösta konflikter. Jag har undervisat dem och arbetat med dem som grupp; genom övningar och kan man säga, en enklare form av terapi (jag är inte utbildad terapeut men arbetat länge med utsatthet bland ungdomar).

Klassen visar samarbetsvilja och allteftersom växer de samman. Alla blir såklart inte bästa vänner, men respekten och ödmjukheten blir allt starkare och framemot deras sista vår i gymnasiet så har de formats till en fin grupp som till och med tycker om att hänga med varandra på dagarna.

Vi beslutar oss för att göra något tillsammans - vi vill fira att vårt arbete blivit så lyckosamt och att vår gemensamma tid går mot sitt slut. Vi kommer fram till middag på stan med efterföljande teater.

En av eleverna engagerar sig i att hitta lämplig restaurang, efter att vi bestämt oss för italiensk mat. Han kommer senare med ett par förslag och vi enas om en som ligger i närheten av teatern, mitt i Stockholm. Samme elev beställer bord och klassen laddar för en kväll tillsammans. Jag måste verkligen poängtera att vägen fram till att den här klassen gick ut tillsammans var lång och att jag som deras mentor och lärare kände mig både rörd och stolt över att vi nått så långt.

Det var framsteg väl värda att fira!

Kvällen kom och vi hade stämt träff utanför Dramaten, för att därifrån ta oss till restaurangen. Eleverna hade åkt hem efter skolan och bytt om, de var finklädda och stämningen kändes högtidlig, en smula nervös. Hur skulle det gå att plötsligt umgås utanför den trygga värld som skolan kommit att bli? Vilka är vi när den roll vi tar på oss under dagarna kläs av?

Eleverna pratade om vad de skulle äta och de flesta hade bestämt sig för en pasta med oxfilé, grädde och svamp. Till det cola, kanske fler än en?

Jag hade bara en tanke i huvudet.

Hur skall jag komma runt det faktum att mitt konto är tomt? Det är ett par dagar kvar till lön och jag har 0,72 kronor att spendera. Det här var långt innan SMS-lånen och andra oseriösa långivare fanns (det vill säga sådana som finns idag och som ger blanco-lån oavsett ekonomisk situation) och jag hade redan tidigare i månaden uttömt mina lånemöjligheter - mamma och vänner. Ingen bank ville ta emot mig, överallt fick jag nej.

Vi närmade oss restaurangen och min hjärna gick på högvarv. Magproblem? Glömt plånboken hemma? VISA-kort som slutat fungera? Strul med bankkonton som gör att jag inte kan flytta pengar? Konto som blivit hackat? Dålig aptit?

Jag hade, i likhet med eleverna och en annan medföljande lärare, varit engagerad och peppad inför besöket under veckan. Pratat om det och vad jag kanske skulle äta - trots att jag hela tiden visste att jag inte skulle ha råd att ens ta en förrätt eller en kaffe.

Nu var vi på plats och jag kunde inte längre skjuta på avgörandet. Nu var stunden inne då jag måste skylta med min oförmåga. Även om jag såklart inte säger som det är så är det nu jag måste skämmas. Eleverna gillar mig som lärare, vårt samarbete hade varit uppskattat och här stod jag nu - fattig och utan någon som helst förmåga att vara den där kloka och resonerande människa jag varit inför dem.

Det hela slutade med att jag skyllde på att min mage var i olag och att jag därför inte kunde få i mig något. Att det kommit under eftermiddagen, att jag aldrig känt så tidigare. Ingen sa förstås något, mer än "så tråkigt", "vi som hade sett fram emot att få äta med dig".

Skammen i min blick kändes över hela lokalen, jag vet inte om någon av dem anade. Alldeles oavsett så är det fortfarande, 5 år senare, oerhört skamligt för mig att tänka på hur det blev. Bara nu när jag skriver så gör det nästan ont i hjärtat när jag tänker på hur fint eleverna ordnat kvällen och mycket de ville att vi skulle göra det här tillsammans.

De var tonåringar, de fick månadspeng, kanske hade de tid med något extrajobb på helgerna MEN de kostade på sig besöket på restaurangen. (Teatern stod skolan för). Jag var 35 år, tjänade pengar och hade jobbat sedan jag var 30. Att jag satt där och knaprade på brödet som det bjöds på medan de njöt av sin pasta är än idag svårt för mig att hantera.

Ekonomihelvetet, go and fuck yourself.

Det är en härlig känsla att jag, med knappt två veckor kvar till lön, har råd att spontan-äta en lunch ute. Det handlar inte om särskilt mycket pengar, 100 kronor kostade den idag. Men, jag betalar med egna pengar, inte lånade och jag kommer, trots det, ha pengar på kontot fram till lön.

Hur skall jag bäst förklara känslan?

Som ett lugn. En visshet. En behaglighet. Som något fortlöpande. Som något jag vet är hållbart. (Åtminstone fram till nästa lön, vilket är så långt jag vågar sträcka mig i nuläget). Som något jag inte behöver oroa mig för. Som något där jag inte behöver hamna i det där ihop-lappandet, som tar så mycket energi. De där till synes eviga frågorna hur jag skall ha råd, hur jag skall lösa resten av månaden, hur jag skall hantera ökade krediter, svindyra lån och det eviga gapet i min ekonomi?

Jag vågar nog påstå att jag ALDRIG befunnit mig på plus. Så som jag gör nu. Jag har aldrig lyckats hålla mig från nya lån under mer än en månad, aldrig haft pengar månaden ut, aldrig ägnat mig åt kontrollerade spontan-köp som inte orsakat hål.

Det låter som en horribel sanning, men den är sann.
Jag är 41 år och sanningen är idag ekonomihelvetets ende vän.

Jag är en utpräglad rutinmänniska och det har därför varit efterlängtat att komma tillbaks till jobbet. Jag uppskattar ledigheter, om de inte är för långa. Jag måste på något sätt kunna överblicka tiden, liksom förstå hur lång den är; för att jag skall kunna få ut maximalt av att vara ifrån arbetet. Jag har ju belönats med sommarlov varje år och den ledigheten tycker jag oftast är för lång, oavsett om jag är hemma eller borta. 8 veckor riskerar att göra mig passiv. Förlorade rutiner påverkar mitt humör, min ångest och min sömn. Två - tre veckor är optimalt, då "förstår" jag hur jag skall förhålla mig till det vakuum som skapas. Vilka dagar jag skall göra vad, hur mycket jag skall sova, träna, träffa folk, vara själv, och så vidare... 

På samma sätt mår jag såklart också bäst av en lagom nivå på jobbet. Vilket jag haft under hösten och tror mig få även under våren. Det är bra för mig att komma i säng runt halv elva på vardagar och gå upp runt halv sju, äta lunch vid halv tolv, träna (i någon form) efter jobbet, komma hem vid sex, laga och äta middag, sitta en stund i soffan och titta på en serie eller ett program och avsluta dagen med att skriva några rader. Kanske låter jag tråkig, men jag har, efter år av hög stressnivå (såväl i arbetslivet som privat) förstått hur jag behöver ha det för att må så bra som möjligt. Jag känner mig glad, men framförallt stolt över att jag ägnat tid åt att undersöka och komma fram till vad jag behöver. Det gör att jag idag inte ägnar särskilt mycket tid åt sådant som jag inte vill göra eller sådant som tar energi (ur ett negativt perspektiv). 

När det gäller ekonomihelvetet så tycker jag att det rullar på. Jag var hos min kurator igår och han ställde frågan hur jag skulle reagera när (inte om alltså) jag tar ett felsteg och hamnar i mitt destruktiva beteende igen? "För det kommer såklart att hända", menade han. Och ja, han har säkert rätt i det, jag motsade honom inte. Vad som är viktigt när det händer, svarade jag, är att inte trilla dit fullt ut. Det vill säga - skulle jag göra ett inköp (nya krediter eller lån får jag aldrig hamna i igen) som inte är planerat och som jag inte riktigt har råd med så betyder inte det att världen faller eller att den förändring av mitt beteende, som jag gjort, är betydelselös. Då gäller att inte vara för hård mot mig själv utan istället fokusera på den väg jag trots allt påbörjat. 

Igår köpte jag en t-shirt på Zara. Den var på rea och kostade 99 kronor. Jag försvarade köpet dels med att den var billig, dels att jag inte har en t-shirt i den färgen. Men, behöver jag den verkligen just nu? Klarar jag mig inte utan den? 

Jo, det är såklart att jag gör. 

Kan tyckas är ett köp på 99 kronor inget att lämna tillbaks (på Zara går det fint att lämna tillbaks rea-plagg), men jag skall ända göra det. Även om 99 kronor inte gräver ett hål i min plånbok så går det emot min plan med ekonomihelvetet. Vilket räcker gott för att ändå göra ett återköp. 

Dessutom börjar jag komma över den puckel som gör att känslan av att klara av balansen i mitt ekonomihelvete vinner över känslan av att köpa något nytt. 

Det är en fantastisk känsla!