Så passerade den här dagen. 

Som började med min cykelfärd mot jobbet.

Det tar mig en dryg timme att cykla. Längs hela norra ön, där jag bor, genom den stora trädgården (där jag oftast får vara helt ensam), bredvid motorvägen och in genom det lilla samhället. Det är alldeles lagom lång tur. Jag blir svettig, jag måste duscha på jobbet och dagens motion är avklarad. Första året jag cyklade till jobbet (från april 2012 och till april året efter) pressade jag mig hårt. Fick låna en gammal cykel som i och för sig hade många växlar med som med dagens mått var både tungtrampad och tung i sitt material. Jag utvecklade sanslösa muskler men upplevde att jag snudd på brände ut mig. Jag jobbade som en iller samtidigt och efter ett drygt år var min kropp slut. Jag blev sjuk stup i ett och var in i döden trött. En tid efter det slog jag ned på takten och lade undan cykeln. Sedan i höstas är jag igång igen men kräver inte alls lika mycket av mig själv. Tidigare hindrades jag inte av varken snöstorm, moddigt underlag eller kompakt mörker. Idag väljer jag cykeln de morgnar jag verkligen känner för det. 

Som i morse. 

Ångesten igår ihop med en fin morgon (sol, torrt underlag och ingen blåst) gjorde att det kändes helt självklart att cykla istället för att åka buss. 

När det blir på sättet det blev för mig igår så behöver jag motion och andrum för att slippa ifrån ångesten. Innan jag kom på tjusningen med att cykla så blev de dagar (typ alla) då jag kämpade mot min ångest väldigt påfrestande. Inte minst då jag var på jobbet. Ångesten vägrade släppa sitt grepp om såväl tanke som kropp och jag ägnade så förtvivlat mycket energi åt att hålla mig upprätt. På så sätt har cyklandet varit förlösande. Träningen är gjord när jag kommer till jobbet och alla kletiga, kokheta och äckliga känslor placerar sig någon annanstans, upptar inte min dag. 

Cyklandet, att jag lever ett så pass tryggt och fint liv med min sambo, att jag har mina vänner (de är få men väldigt fina), att jag trivs på mitt arbete och, inte minst, att mina läkare hittat rätt medicin för mig, har varit lösningen på min ångestproblematik. 

Jag blev förvisso van vid att ständigt utmanas av min ångest, ständigt känna kletat kring min kropp men jag undrar ändå hur länge jag hade orkat. Hur länge jag hade hållit ihop som människa? Jag hade inte stångat mig blodig, men jag hade tillslut förblött.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...