Min mamma och jag har ett system. 

Vi pratar aldrig högt om det, ändå känner vi till det väl och hanterar alla dess outtalade regler med exakthet. 

Där jag växte upp - tillsammans med mamma, hennes man H och min bror, deras son, utkristalliserades snabbt en djup orättvisa. 

Min bror fick all kärlek. 

Och lösningen på den avgrund som öppnade sig mellan framförallt min mamma och mig har kommit att handla om pengar. Det vill säga - mamma har lindrat sitt samvete genom att köpa sig fri. Många gånger har jag tänkt att orättvisan istället borde retts ut. Att jag borde sagt ifrån och inte gått med på den enkla väg som pengar faktiskt är. 

Som ni vet bjuder mamma mig till Paris en gång om året. Resa, boende, mat, alkohol och upplevelser - allt ingår. Även de kläder och skor som jag vill köpa betalar hon. Jag intresserar mig inte för några särskilt lyxiga märken, men ändå - jag brukar komma hem med flera par skor och en hel del kläder. 

När jag fyller år vet jag att jag får det jag önskar mig, runt 3000 kan det kosta. Oavsett hur mycket Paris-resan kostat och hur mycket jag fått där så får jag också en födelsedagspresent. Senast önskade jag mig en kamera. 

Senare i vår fyller min mamma jämt och jag vet i förväg, om jag ser några nya kläder som jag vill ha, att mamma betalar. Förutsatt att hon tycker det jag valt är snyggt. Jag vet också att hon gärna ger saker till mitt hem (på samma premisser). 

Vår kontakt och relation gör sig bäst när ingen annan i familjen är med. Mamma är kort sagt snällare mot mig när vi är ensamma. Så fort min bror och särskilt hennes man är med så blir jag hackkyckling och container. Sura miner och bråk riktas mot mig eftersom mamma inte vågar sätta sig emot H´s psykiska terror. Sedan många år ses jag och mamma därför ute på lokal - dricker ett glas vin eller äter middag tillsammans. Mamma bjuder alltid. 

Genom åren har mammas pengar också fungerat som ett substitut när hon varit elak mot mig. Nu är hon inte det särskilt ofta men när jag var yngre så riktade hon en hel del frustration mot mig (som kom från hennes urusla äktenskap med H) - hon förnedrade mig och visade mig sällan respekt. När jag för ett par år sedan råkade ut för en mopedolycka i Grekland (lyckligtvis undkom jag med ett par rejäla sår och under en tid svårigheter att gå) och vi kort därefter skulle åka till Paris (som jag blev tvungen att skjuta på eftersom jag hade svårt att gå) vägrade hon att tro på mig. Hon skrek i telefonen och sa "Du menar alltså att det är så pass allvarligt att du inte kan åka"? Vi hade inte träffats så att hon fått se mig - hon var på landet och bestämde sig helt enkelt för att ifrågasätta mig och det jag varit med om istället för att oroa sig och bemöta mig med omtanke. 

När vår resa väl blev av det året så gav hon mig extra mycket kläder och skor och jag kände faktiskt mig lite skamsen när jag kom hem. Skamsen över vårt system. Över att jag går med på det. Jag minns också första kvällen i Paris då jag klädde av mig för att sova. Mamma såg mitt ärr och sa, i något skamsen ton "Jag trodde inte att det var så där allvarligt som jag nu ser att det var". 

Att min mamma har ett välbetalt arbete har alltså kommit att bli hennes räddning undan ett dåligt samvete. Hon är mycket väl medveten om att jag hamnat utanför och att det inte är rättvist mellan mig och min bror. Ingen i familjen känner till vårt system. Visst, de vet såklart att vi åker till Paris men inte att jag får så mycket när vi är där. 

Man kan tycka att jag borde "styra upp" vårt system, det vill säga att istället för att ta emot saker se till att få ordning på vår relation. Till mitt försvar brukar jag tänka att jag har gjort så gott jag har kunnat. Jag har slitit i mitt liv för att få till den situation som befinner mig i nu med relation, vänner, utbildning och arbete. Det var ingen självklarhet att jag skulle ta mig dit jag kommit idag - mycket har varit svårt på vägen. Men, mitt mål har varit att se till att jag själv får det så bra som möjligt - jag kan inte förändra min familj, enbart mitt sätt att förhålla mig till dem och till det som jag anser varit fel i hur de behandlat och bemött mig. 

Borde jag tacka nej till det som min mamma ger mig? 

Ja, väver man in ett materialistiskt tänk kring vad som egentligen är viktigt i livet så är det självklart så att konsumtion och ägande smakar illa. Ändå bottnar ju mitt och mammas system också i någon slags omtanke och välvilja. 

Så, nej, jag väljer att ta emot det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...