Det är 2007. 

Jag arbetar som en iller, lever i en helvetesrelation med min flickvän, sitter i baren flera gånger i veckan. 

Hjulet snurrar med en hastighet helt bortom min kontroll. Jag är på väg mot stupet, jag känner det och klamrar mig fast i en tillvaro som blir allt mer destruktiv. Det går bra på jobbet, det går min väg, jag får beröm för ett projekt jag dragit igång. Jag reser runt i Stockholm och i landet och föreläser om tjejer i riskzon för social och psykisk ohälsa. Jag lever som en prinsessa, på toppen av berget; min ekonomi är på väg mot sitt största ras men hålls upp av enorma krediter, lån från vänner och total förnekelse. 

Jag beviljas ett kreditkort från Eurocard. 

Med en gräns på 25 000 kronor. 

Snabbt är varenda krona utnyttjad. 

Jag nappar på Eurocards erbjudanden om höjd kreditgräns. Lovord i stil med "Känn dig säker när oväntade utgifter kommer", "Unna dig en resa och betala av i din egen takt". Ett påstående som i och för sig är sant - du behöver inte betala hela summan varje månad utan kan dela upp den. Mot em ränta som förstås bara ökar ju fler månader du delar upp din betalning på. 

Jag hör av mig till Eurocard hela tiden. Varje månad flyttar jag fram gränsen. 

Och plötsligt har jag nått 60 000. 

Till vad går mina pengar?

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg: taxi. 

Mat och vin på lokal. 

Resor med min flickvän. Vi åker på Spa, till fjällen och till Spanien 

Kläder. Under de här kaosartade åren, strax innan allt rämnar, har jag ett köpbeteende när det gäller kläder som jag inte haft vare sig innan eller efter det. 

Jag hinner sällan träna och återhämta mig i den utsträckning jag behöver. Jag förlorar kontrollen på mitt ätande såväl som på mitt drickande, känner mig ofta kletig, tjock, äcklig. På väg ut till min flickväns landställe händer det ett flertal gånger att jag passerar stan för att i ren desperation skaffa mig nya kläder - slita av mig de som jag tycker trycker och smetar sig runt min kropp.Ta på mig nya och fräscha. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag köper ett par nya jeans för 1100, en tröja för 900 och en mössa för 400 kronor. 

Jag har dålig koll på vilken summa jag är uppe i på mitt Eurocard, hur stort köputrymmet är och ganska ofta chansar jag på att mitt köp skall gå igenom.  Min lön tar slut efter en knapp vecka och jag är helt beroende av att hela tiden öka min kreditgräns. Kortet bränner i plånboken med sin guldlaminerad yta som glänser varje gång det dras i terminalen. Ångesten för hur jag beter mig lämnar mig aldrig och tillåts inte heller bli fullt synlig. Det är ett topphemligt liv jag lever. Ingen vet. Inte min flickvän, inte det lilla tighta gäng jag arbetar med, inte mina vänner, inte mina föräldrar. Inför de håller jag ytan levande. "K följer med i modet, är alltid välklädd och lever ett spänannde uteliv med sin tjej"! 

Sannerligen en bild att tro på. 

Tillslut kontaktas jag av Eurocard som föreslår att jag skall upphöra med att ständigt höja min kreditgräns. 

Och kanske är deras samtal början på den upprensning jag sedan tar tag i. Början på min resa in i en tillfällig ljusning av ekonomihelvetet, men också början på min resa in i det totala mörkret. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...