Jag har haft en tuff helg. Ett sorgligt besked i fredags satte igång hela mitt känsloregister, jag kände mig lämnad och sviken. Kramp i magen och tårarna hela tiden på väg. Haft svårt att äta, att känna mig hungrig, att vara närvarande. Sorgen har tagit hela mig i besittning, min sambo har känts sekundär och jag har inte varit lätt att hantera. Orken har släppt, jag har känt mig passiv och bortkopplad. Hålet inom mig som måste ersättas när livet är på flykt och jaget söndersmulat. Då är det lätt för mig att ta till alkohol, pengar, shopping. Väldigt lätt. I lördags eftermiddag klarade jag inte av att vara hemma, värken tog över, jag tog ut det på min sambo och vi blev osams. Jag behövde komma hemifrån, se människor, aktivera mig. Bokade bio och satte mig i en bar vid 3-tiden. Fick ner en laxsallad och svepte två glas vin. Kaffe och en chokladbit. 450 kronor. Som jag har råd med, men som ändå känns onödigt. Och som var ett så tydligt tecken på att jag kände mig övergiven, ensam och själv i helvetes-världen. En känsla jag inte stod ut med och därför behövde döva.

Nu är det bättre.
Jag har lugnat ned mig.
Och jag måste känna mig stolt över att det "räckte" med ett djupdyk ned i smeten. Ett djupdyk som inbillade mig att smärtan kan tröstas med hjälp av att jag raserar det jag byggt upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

En slags återkomst, kanske? Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den. Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu n...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...