Jag har arbetat med en gymnasieklass i två år. De har behövt stöd i sitt sätt att kommunicera och agera gentemot varandra. Läget emellan dem har låst sig och under ytan bubblar det av olösta konflikter. Jag har undervisat dem och arbetat med dem som grupp; genom övningar och kan man säga, en enklare form av terapi (jag är inte utbildad terapeut men arbetat länge med utsatthet bland ungdomar).

Klassen visar samarbetsvilja och allteftersom växer de samman. Alla blir såklart inte bästa vänner, men respekten och ödmjukheten blir allt starkare och framemot deras sista vår i gymnasiet så har de formats till en fin grupp som till och med tycker om att hänga med varandra på dagarna.

Vi beslutar oss för att göra något tillsammans - vi vill fira att vårt arbete blivit så lyckosamt och att vår gemensamma tid går mot sitt slut. Vi kommer fram till middag på stan med efterföljande teater.

En av eleverna engagerar sig i att hitta lämplig restaurang, efter att vi bestämt oss för italiensk mat. Han kommer senare med ett par förslag och vi enas om en som ligger i närheten av teatern, mitt i Stockholm. Samme elev beställer bord och klassen laddar för en kväll tillsammans. Jag måste verkligen poängtera att vägen fram till att den här klassen gick ut tillsammans var lång och att jag som deras mentor och lärare kände mig både rörd och stolt över att vi nått så långt.

Det var framsteg väl värda att fira!

Kvällen kom och vi hade stämt träff utanför Dramaten, för att därifrån ta oss till restaurangen. Eleverna hade åkt hem efter skolan och bytt om, de var finklädda och stämningen kändes högtidlig, en smula nervös. Hur skulle det gå att plötsligt umgås utanför den trygga värld som skolan kommit att bli? Vilka är vi när den roll vi tar på oss under dagarna kläs av?

Eleverna pratade om vad de skulle äta och de flesta hade bestämt sig för en pasta med oxfilé, grädde och svamp. Till det cola, kanske fler än en?

Jag hade bara en tanke i huvudet.

Hur skall jag komma runt det faktum att mitt konto är tomt? Det är ett par dagar kvar till lön och jag har 0,72 kronor att spendera. Det här var långt innan SMS-lånen och andra oseriösa långivare fanns (det vill säga sådana som finns idag och som ger blanco-lån oavsett ekonomisk situation) och jag hade redan tidigare i månaden uttömt mina lånemöjligheter - mamma och vänner. Ingen bank ville ta emot mig, överallt fick jag nej.

Vi närmade oss restaurangen och min hjärna gick på högvarv. Magproblem? Glömt plånboken hemma? VISA-kort som slutat fungera? Strul med bankkonton som gör att jag inte kan flytta pengar? Konto som blivit hackat? Dålig aptit?

Jag hade, i likhet med eleverna och en annan medföljande lärare, varit engagerad och peppad inför besöket under veckan. Pratat om det och vad jag kanske skulle äta - trots att jag hela tiden visste att jag inte skulle ha råd att ens ta en förrätt eller en kaffe.

Nu var vi på plats och jag kunde inte längre skjuta på avgörandet. Nu var stunden inne då jag måste skylta med min oförmåga. Även om jag såklart inte säger som det är så är det nu jag måste skämmas. Eleverna gillar mig som lärare, vårt samarbete hade varit uppskattat och här stod jag nu - fattig och utan någon som helst förmåga att vara den där kloka och resonerande människa jag varit inför dem.

Det hela slutade med att jag skyllde på att min mage var i olag och att jag därför inte kunde få i mig något. Att det kommit under eftermiddagen, att jag aldrig känt så tidigare. Ingen sa förstås något, mer än "så tråkigt", "vi som hade sett fram emot att få äta med dig".

Skammen i min blick kändes över hela lokalen, jag vet inte om någon av dem anade. Alldeles oavsett så är det fortfarande, 5 år senare, oerhört skamligt för mig att tänka på hur det blev. Bara nu när jag skriver så gör det nästan ont i hjärtat när jag tänker på hur fint eleverna ordnat kvällen och mycket de ville att vi skulle göra det här tillsammans.

De var tonåringar, de fick månadspeng, kanske hade de tid med något extrajobb på helgerna MEN de kostade på sig besöket på restaurangen. (Teatern stod skolan för). Jag var 35 år, tjänade pengar och hade jobbat sedan jag var 30. Att jag satt där och knaprade på brödet som det bjöds på medan de njöt av sin pasta är än idag svårt för mig att hantera.

Ekonomihelvetet, go and fuck yourself.

Det är en härlig känsla att jag, med knappt två veckor kvar till lön, har råd att spontan-äta en lunch ute. Det handlar inte om särskilt mycket pengar, 100 kronor kostade den idag. Men, jag betalar med egna pengar, inte lånade och jag kommer, trots det, ha pengar på kontot fram till lön.

Hur skall jag bäst förklara känslan?

Som ett lugn. En visshet. En behaglighet. Som något fortlöpande. Som något jag vet är hållbart. (Åtminstone fram till nästa lön, vilket är så långt jag vågar sträcka mig i nuläget). Som något jag inte behöver oroa mig för. Som något där jag inte behöver hamna i det där ihop-lappandet, som tar så mycket energi. De där till synes eviga frågorna hur jag skall ha råd, hur jag skall lösa resten av månaden, hur jag skall hantera ökade krediter, svindyra lån och det eviga gapet i min ekonomi?

Jag vågar nog påstå att jag ALDRIG befunnit mig på plus. Så som jag gör nu. Jag har aldrig lyckats hålla mig från nya lån under mer än en månad, aldrig haft pengar månaden ut, aldrig ägnat mig åt kontrollerade spontan-köp som inte orsakat hål.

Det låter som en horribel sanning, men den är sann.
Jag är 41 år och sanningen är idag ekonomihelvetets ende vän.