Med fyra dagar kvar till lön har jag klarat ännu en månad utan SMS-lån eller annan kredit. Jag har fyrtio kronor kvar på mitt konto och vi har mat i kylen.

Jag har ju fortfarande mycket svårt att prata med min sambo om mitt ekonomihelvete (vet inte när det kommer kännas som mest rätt och som minst läskigt att göra det) och jag vågar därför heller inte riktigt säga hur det ligger till. Han vet att jag inte har så mycket pengar kvar på mitt konto just nu (även om jag inte angett den exakta summan) och jag har skyllt på att det är januari, vilket i och för sig inte är en osanning.

Vi har lyckats göra varannandags-inköp senaste veckan (det vill säga den som handlat mat senast slipper nästa gång) och på så sätt har jag klarat mig från att spräcka hål på allt.

Trots att vi nu har mat i frysen och i kylen som räcker fram till fredag så är förstås frukost en sådan sak som går åt och måste fyllas på. Om jag levde ensam och hade motsvarande läge just nu skulle jag nöja mig så länge jag hade kaffe, lite mjölk, hårt bröd, smör och ost. Jag skulle liksom hålla mig till lönen kom. För min sambo däremot är det viktigt att det finns ordentligt med frukost hemma. Inte för att han äter några enorma mängder utan mer för att han uppskattar möjligheten till variation. Gröt, fil, olika sorters bröd, pålägg, flingor, juice, frysta bär, lingonsylt. Ja, ni förstår. Det är frukost som kostar.

I och med att jag inte vågar vara helt ärlig så måste även jag kunna bidra till det utbudet (känner jag) den här sista veckan. Kanske gräver jag min egen grav genom att tänka så? Min sambo vet att jag inte är så rik, men att det handlar om 40 kronor i tre dagar skulle han baxna inför att höra.

Strax innan jul fick jag en oväntad utbetalning från mitt fackförbund på 800 kronor, vilket just då kom som en skänk från ovan. Idag kom det månatliga utskick som ICA gör; tidning och eventuell bonus. Vi sätter ju in pengar på vårt ICA-kort varje månad och idag fick vi en check på 75 kronor. En miljonvinst för mig! Nu kan jag handla det som behöver kompletteras till veckans frukost utan att behöva lägga energi på att komma undan och låta min sambo handla.

Ibland är det så lite som behövs!

I förra veckan skrev jag ett inlägg om hur mitt destruktiva beteende lätt hittar andra vägar nu när jag förmår hålla ordning på min ekonomi. Alkohol, mat och träning går snabbt i fällan och jag tvingas kämpa mot begäret och lockelsen. Just när jag skrev gällde det alkohol - en middag ute tillsammans med min mamma och bror innehöll för många glas och jag kände mig rejält (med arbets-mått mätt) bakfull. Inte så att jag misskötte mitt jobb (jag tror inte att någon annan lade märke till hur jag mådde), men jag bar på ett obehag hela den efterföljande dagen.

Och anledningen till att jag tog upp det var för att poängtera hur mitt destruktiva beteende beter sig. 

Hursomhelst. 

Jag funderade över vilka eftervärkningar som blir värst? Självklart är mitt mål att jag skall få bukt med mitt destruktiva sätt men så länge det är ett faktum så går det att mäta. 

Alltså: frånvaro av kontroll på pengar, mat eller alkohol, de tre parametrar som finns. Vilken river ned mest?

På kort sikt skulle jag nog våga påstå att alkoholen känns vidrigast. Med åldern har känsligheten för alkohol ökat och jag behöver inte dricka särskilt mycket för att det skall kännas dagen efter. Jag blir med andra ord lätt bakfull. Illamående, huvudvärk, allmänt obehag, samt (vilket nästan är den jobbigaste känslan) stark kroppsångest. Jag känner mig tjock, äcklig och ful. 

Baksmälla går över. Ytterligare en dag senare är det över och jag kan använda min kropp som vanligt igen. 

Så, på lång sikt är förstås förlorad kontroll på pengar värre. Krediter, lån och shopping gräver större hål och tar längre tid att täppa igen. 

Mina bekymmer med mat kommer och går. Jag är friskförklarad från den ätstörning jag hade under sena tonåren och fram till jag var 25. Men, som med alla typer av missbruk så finns beteendet under skinnet och är mycket lätt att ta till när tillvaron känns svår. Som väl är så förmår jag idag äta kontrollerat, regelbundet och lagom mycket. Det är med andra ord hyfsat sällan som ångesten för vad och hur jag äter tar över och förstör för mig. Men, tänker jag tillbaka på den tid då läget var det omvända (i klass med ekonomihelvetet) så tävlar maten om förstaplatsen. Den fick kanske inte lika långtgående konsekvenser som raserad ekonomi men den pågick å andra sidan för jämnan. Min ekonomi kan se ljusglimtar var fjärde vecka (i och med lön), maten var en ständig oros- och ångesthärd.

Kroppen bär du alltid med dig och den är hela tiden på sin vakt när det gäller hunger, mättnad och sug. 

Vilket destruktivt beteeende som "vinner" beror också på i vilket sammanhang det belyses. Är jag på jobbet så plågas jag mest av matångest och om jag har druckit för mycket. I privata sammanhang är min raserade ekonomi ett större besvär. På jobbet kan jag inte träna och får "stå ut med" ångesten så länge arbetsdagen pågår. På min fritid kan jag träna och se till att hålla kroppen i schack, medan hålen i min ekonomi blir synliga och svåra att dölja. Antingen måste jag ställa in det jag planerat att göra eller så får jag ta ytterligare krediter/lån för att kunna hänga med i det som mitt sociala liv innehåller.