En slags återkomst, kanske?
Just nu känner jag mig glad över att jag behållt min blogg trots evighetslångt uppehåll och trots att jag emellanåt tänkt att jag skall stänga ner den.
Jag har inte läst något inlägg sedan jag skrev senast, i maj. Nu när jag väl gör det så tycker jag nog att ett och annat var ganska bra. Att det berättar något. Förklarar, medvetandegör. 5 månader har hunnit passera och mycket har hänt. Känns på ett sätt som att det jag då beskrev, det livet, var en tillvaro i en helt egen värld. en mikrovärld. En värld utanför den riktiga världen. En värld som helt och hållet handlade om de mycket små detaljerna.

Idag, klockan 13.00, på ett nordeakontor i närheten av där där jag bor skrev jag och min sambo under en trave papper som gör oss till gemensamma ägare av det hus vi bor i. Jag fick tillslut ett banklån på två miljoner kronor och ett lån från min faster och farbror på en och en halv miljon. Jag är förstås enormt priviligerad, lyckligt lottad och evigt tacksam. Nu befinner sig min ekonomi i ett väldigt mycket större sammanhang än vad den någonsin gjort tidigare. Människor har hjälpt mig och samtidigt gett mig ett förtroende som det är upp till mig att förvalta. Jag behöver bevisa att jag klarar av att hantera mina pengar, betala mina lån och följa den sparplan som jag lagt upp tillsammans med min bankkontakt. Boendefrågan har varit så oerhört stigmatiserad för mig och under många år både kände och tänkte jag att ett andra-hands-boende är vad som kommer att gälla för mig. Livet ut. Jag kunde inte se någon som helst annan lösning. Mina föräldrar (mamma och hennes man) satt i sin 210 kvadratmeter stora lägenhet inne i stan utan minsta lust att hjälpa mig. Deras son, min halvbror fick en bostadsrätt på söder när det var dags för honom och att flytta medan jag desperat letade efter tak över huvudet och på nåder fick en madrass att sova på hemma hos mamma.

Hur hitta någonstans att bo i Stockholm utan kontakter och utan pengar? Trots att jag har en universitetsutbildning och goda möjligheter till fast jobb livet ut så tar det eoner av år att spara ihop till en kontantinsats.

Men, nu sitter jag här. I ett hus i en förort till Stockholm och fortsätter utvecklingen på bostadsmarknaden i den takt den gjort hittills så kommer jag för alltid att ha råd att åtminstone köpa ett rum och kök om/när jag blir ensamstående.

Min ekonomi är fortfarande svajjig. Det gäller att jag håller i mig. Jag behöver fortfarande tänka mig för hela tiden, vara på min vakt och se till att det inte drar iväg. Som det är nu har jag en skuld till HM på 2000 och en skuld till mitt kreditkort på 3000. Jag skall åka till Italien över nyår och har, på allvar och i samförstånd med min bankkontakt, styrt upp mitt sparande och min penisonsinbetalning.

Att äga en bostad är en lyx och få förunnat, det vet jag.
Att för mig förvalta den äran och inte röra till det (milt uttryckt) är en utmaning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är i ett sådant läge nu att jag tycker "alla" runtomkring mig är snygga, vältränade och bekymmersfria. Jag kan inte minnas senast jag tänkte så. Flera år sedan, skulle jag tro. Sannerligen ett tecken på att jag inte mår bra. Jag menar, 42 år och ...

Jag påbörjar mitt gatlopp nu. Det är fredag kväll och jag inleder min rusch. Den startade i och med att jag inte kunde motstå middagen. Brieosten, rosévinet, pilgrimsmusslorna, majonäsen, chokladen. Oemotståndliga. Pressade i mig. Slafsade med fingra...

Vad jag just nu inte klarar av: Kontakta människor. Boka upp träff med människor. Prata ingående med och berätta för min mamma hur det är. Avbrutna lediga dagar. Någon som helst förväntan på mig. Att finnas till för andra. Att ta ut mig...

Oj, så längesedan det är jag skrev.  Jag har varit sjuk, fick ett evighetslångt virus som vägrade ge sig. Var hemma från jobbet i nästan två veckor, blev sjuk så fort jag tränade, fick omtag, på omtag, på omtag. Tappade lusten i största allmänhet, ...

Jag har haft en tuff helg. Ett sorgligt besked i fredags satte igång hela mitt känsloregister, jag kände mig lämnad och sviken. Kramp i magen och tårarna hela tiden på väg. Haft svårt att äta, att känna mig hungrig, att vara närvarande. Sorgen har ta...