Det är 2007. 

Jag arbetar som en iller, lever i en helvetesrelation med min flickvän, sitter i baren flera gånger i veckan. 

Hjulet snurrar med en hastighet helt bortom min kontroll. Jag är på väg mot stupet, jag känner det och klamrar mig fast i en tillvaro som blir allt mer destruktiv. Det går bra på jobbet, det går min väg, jag får beröm för ett projekt jag dragit igång. Jag reser runt i Stockholm och i landet och föreläser om tjejer i riskzon för social och psykisk ohälsa. Jag lever som en prinsessa, på toppen av berget; min ekonomi är på väg mot sitt största ras men hålls upp av enorma krediter, lån från vänner och total förnekelse. 

Jag beviljas ett kreditkort från Eurocard. 

Med en gräns på 25 000 kronor. 

Snabbt är varenda krona utnyttjad. 

Jag nappar på Eurocards erbjudanden om höjd kreditgräns. Lovord i stil med "Känn dig säker när oväntade utgifter kommer", "Unna dig en resa och betala av i din egen takt". Ett påstående som i och för sig är sant - du behöver inte betala hela summan varje månad utan kan dela upp den. Mot em ränta som förstås bara ökar ju fler månader du delar upp din betalning på. 

Jag hör av mig till Eurocard hela tiden. Varje månad flyttar jag fram gränsen. 

Och plötsligt har jag nått 60 000. 

Till vad går mina pengar?

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg: taxi. 

Mat och vin på lokal. 

Resor med min flickvän. Vi åker på Spa, till fjällen och till Spanien 

Kläder. Under de här kaosartade åren, strax innan allt rämnar, har jag ett köpbeteende när det gäller kläder som jag inte haft vare sig innan eller efter det. 

Jag hinner sällan träna och återhämta mig i den utsträckning jag behöver. Jag förlorar kontrollen på mitt ätande såväl som på mitt drickande, känner mig ofta kletig, tjock, äcklig. På väg ut till min flickväns landställe händer det ett flertal gånger att jag passerar stan för att i ren desperation skaffa mig nya kläder - slita av mig de som jag tycker trycker och smetar sig runt min kropp.Ta på mig nya och fräscha. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag köper ett par nya jeans för 1100, en tröja för 900 och en mössa för 400 kronor. 

Jag har dålig koll på vilken summa jag är uppe i på mitt Eurocard, hur stort köputrymmet är och ganska ofta chansar jag på att mitt köp skall gå igenom.  Min lön tar slut efter en knapp vecka och jag är helt beroende av att hela tiden öka min kreditgräns. Kortet bränner i plånboken med sin guldlaminerad yta som glänser varje gång det dras i terminalen. Ångesten för hur jag beter mig lämnar mig aldrig och tillåts inte heller bli fullt synlig. Det är ett topphemligt liv jag lever. Ingen vet. Inte min flickvän, inte det lilla tighta gäng jag arbetar med, inte mina vänner, inte mina föräldrar. Inför de håller jag ytan levande. "K följer med i modet, är alltid välklädd och lever ett spänannde uteliv med sin tjej"! 

Sannerligen en bild att tro på. 

Tillslut kontaktas jag av Eurocard som föreslår att jag skall upphöra med att ständigt höja min kreditgräns. 

Och kanske är deras samtal början på den upprensning jag sedan tar tag i. Början på min resa in i en tillfällig ljusning av ekonomihelvetet, men också början på min resa in i det totala mörkret. 

Jag har åkt så förtvivlat mycket taxi i mitt liv. Taxiresor som säkerligen kostat mig tiotusentals kronor. Ett beteende som definitivt varit en del av mitt ekonomihelvete. 

Jag har framförallt åkt taxi när jag varit berusad. Helg som vardag, tidigt som sent och kanske minst av allt på nätter när tunnelbanan slutat att gå. Mitt tankemönster har liksom varit att "jag orkar inte åka kommunalt" eller "jag är värd att åka taxi efter en jobbig vecka". 

Under de två år jag var tillsammans med min flickvän åkte jag bisarrt mycket taxi. Hon hade en stuga ett par mil utanför Stockholm, där vi hängde en hel del. Bussen ut dit gick ganska sällan och hade sin sista tur tidigt på kvällen; inte sällan slutade det med att jag tog en taxi. För flera hundra kronor. Vår relation var destruktiv och jag gjorde allt jag kunde för att klamra mig kvar. Jag mådde väldigt dåligt, var på väg in i min årslånga sjukskrivning och ägnade mig åt saker som inte var bra. Min depression kom allt närmre liksom mina tankar på att inte leva och jag var inne i en snurr som gick allt snabbare och som blev allt mer destruktiv. Under veckorna, då vi mestadels höll till i hennes lägenhet inne i Stockholm, drog vi ofta ut på tiden i sängen på morgonen. Vår relation var mentalt sett usel; vi hade däremot ett fungerande sexliv. Vi drack vin nästan varje kväll och jag vaknade ofta lite bakis. Min flickvän drev eget och kunde starta dagen när hon ville medan jag hade en tid att passa. I min alltmer desperata jakt på att få vårt kaos att fungera höll jag mig kvar i sängen på morgnarna, hoppade över frukosten och kastade mig tillslut iväg i en taxi, till jobbet på andra sidan stan. Sov jag hos henne fyra av fem vardagmorgnar kostade det mig runt 1000 kronor i veckan att åka taxi. Tillslut blev det så att växelns automatiska röst uppgav min flickväns adress istället för min. 

Jag har också åkt en hel del taxi när jag varit ute. Sena partynätter har inte varit min grej, däremot har jag tillbringat åtskilliga timmar i olika barer och, som ni vet, på olika restauranger. Jag måste byta till buss efter att jag tagit tunnelbanan från stan och många är de gånger som jag inte orkat vänta tjugo minuter på bussen utan istället tagit en taxi. Som kostat minst 300 kronor. 

Under en tid umgicks jag mycket med en vän som bor söder om stan. Vi sågs hos henne och åt middag, oftast på en vardag. Alldleles oavsett tid åkte jag taxi från henne. Det kostade mellan 400 och 500 kronor varje gång. 

Mitt beteende har handlat om två saker. 

Dels om ångest. 

Jag får ofta ångest när jag dricker (något som jag ägnat mig åt ganska mycket, som ni vet). En ångest som släpper något när jag kommer hem, varför jag gärna vill komma hem snabbt. Då får jag må lite bättre! Jag har ju också varit ute ganska mycket på vardagar och då väntar en arbetsdag ett par timmar senare - jag måste hem snabbt så att jag får sova och inte må så dåligt imorgon!

Mitt beteende har, såklart, även handlat om en icke-respekt för pengar. Jag har struntat i att det är dyrt att åka taxi och att jag inte har råd- jag har bara åkt! Tyckt mig ha rätt att unna mig det. Visst har jag kunnat må dåligt av att se taxametern ticka på, men så fort skjutsen är betald och jag stängt dörren om mig så har jag förträngt mitt beteende. 

Det gräver hål i min plånbok, men jag låtsas som att det inte bekommer mig!

Det är en historisk dag i mitt liv. 

Det är dagen före lön och jag har 350 kronor på mitt konto. 

Jag kan lova att det aldrig tidigare har hänt. Normalt sett har jag, om inte minus och räkningar som släpar efter, ett fåtal kronor på mitt konto dagarna (ibland veckan) innan lön . Normalt sett jagas jag av någon ny kredit som jag skaffat mig eller av ännu ett SMS-lån, med 115 % ränta. Normalt sett väntar jag på lönen som skall få mitt liv att komma igång igen, bli "som vanligt" och ge mig kraften, lusten och möjligheten att börja aktivera mig. 

Den här månaden är det annorlunda. 

Plötsligt har jag en förmögenhet (känns det som) på kontot som jag "tar med mig" in i nästa lön. Istället för de 20 350 kronor som normalt sett betalas ut har jag, från och med imorgon, 20 700 kronor på mitt lönekonto. 

Det känns stort. 

Såklart är det härligt med några hundra extra den här månaden men bästa känslan är ändå det faktum att jag klarat av att inte hamna på minus, inte tagit några nya lån och inte behövt leva på minimum tiden innan lön. 

En tanke som återkommit då och då under åren är hur det som just nu hänt känns?

Blir det någon skillnad i hur/vad jag tänker och känner om jag inte behöver lägga energi på mitt ekonomihelvete? Ersätts den problematiken med livets andra svårigheter eller lämnar den mig med en känsla av frihet?

Ja, nu har ju det historiska än så länge bara skett en gång men jag vågar nog säga följande. 

Livet innehåller många utmaningar och även om jag numera mår väldigt bra och känner mig i balans så finns det förstås annat som hjärnan behöver bearbeta. Inte tillnärmelsevis i sådan omfattning som ekonomihelvetet men ändå; utmaningar. Relationer, ångest, mat, träning o.s.v Kort sagt - hjärnan fortsätter att mala. 

Men, den största känslan är att jag känner mig fri. 

Inte jagad, inte trängd, inte förmiskad. 

Det är inga extravaganta sysslor jag kan ägna mig åt för 350 kronor, inga resor eller större inköp. Men, att jag, som det verkar, går mot en allt mer stabil ekonomisk situation är värt varenda intjänad och sparad krona.