Jag drömmer om pengar. 

Om hur läget är med min ekonomi. 

Som det ser ut nu har jag 2400 kronor på kontot (och 3000 överförda till mitt fondkonto), vilket jag kommer klara mig på månaden ut. På ICA-kortet finns ca 1500 som räcker till den mat vi behöver köpa. 

Jag pratade med min faster igår, som bor i Skåne och kommer upp till Stockholm på torsdag. Vi bestämde oss för att ses på torsdag kväll och det brukar innebära att hon (och min farbror) bjuder mig på middag på lokal. Vanligtvis bekostar de också taxi hem. Just eftersom de så ofta bjuder mig så tänkte jag föreslå att jag köper med mig en flaska vin och lite mat som vi kan äta hemma i hennes lägenhet. Som en fin gest från min sida att vilja bjuda tillbaks. Min faster och farbror har det gott ställt så jag kan aldrig matcha de restaurangbesök som de bjuder mig på.. Men, det är tanken som räknas. 

Hursomhelst. 

I natt drömmer jag att torsdagen är kommen och att jag är i färd med att handla med mig det som jag skall bjuda på. Liksom i det verkliga livet har jag 2400 kronor på mitt konto. Jag står i någon form av delikatessbutik och skall handla charkuterier. Plötsligt tror jag mig inte ha köpt månadens SL-kort och är därmed 790 kronor mindre "rik". 790 kronor är mycket pengar och medan försäljaren frågar mig vad jag skall ha så flimrar siffror och dagar till lön förbi i mitt huvud och jag inser att det kommer att bli en månad som jag haft så många gånger tidigare - snål, knaper och med begränsade möjligheter att hitta på saker att göra. Åtminstone sådana som kostar pengar. 

Drömmen är så väldigt verklig. 

Det är ju exakt samma summor som i mitt vakna liv och känslan av att jag försökt lura mig själv, att jag blundat för de utgifter jag har gestaltar sig och känns på precis samma sätt som de gjort alla de dagar och månader som passerat i mitt ekonomihelvete. 

Det var så enormt skönt att vakna upp och inse att jag visst har betalat mitt SL-kort. Att de 2400 kronor jag har på mitt konto inkluderar de räkningar och fasta kostnader jag haft den här månaden. 

Hur drömmen slutade minns jag inte riktigt. Möjligtvis stämde den överens med verkligheten? Kanske kom jag på när jag stod för att beställa mina varor till mig och min faster att jag ju faktiskt hade betalat månadens SL.-kort  

Så passerade den här dagen. 

Som började med min cykelfärd mot jobbet.

Det tar mig en dryg timme att cykla. Längs hela norra ön, där jag bor, genom den stora trädgården (där jag oftast får vara helt ensam), bredvid motorvägen och in genom det lilla samhället. Det är alldeles lagom lång tur. Jag blir svettig, jag måste duscha på jobbet och dagens motion är avklarad. Första året jag cyklade till jobbet (från april 2012 och till april året efter) pressade jag mig hårt. Fick låna en gammal cykel som i och för sig hade många växlar med som med dagens mått var både tungtrampad och tung i sitt material. Jag utvecklade sanslösa muskler men upplevde att jag snudd på brände ut mig. Jag jobbade som en iller samtidigt och efter ett drygt år var min kropp slut. Jag blev sjuk stup i ett och var in i döden trött. En tid efter det slog jag ned på takten och lade undan cykeln. Sedan i höstas är jag igång igen men kräver inte alls lika mycket av mig själv. Tidigare hindrades jag inte av varken snöstorm, moddigt underlag eller kompakt mörker. Idag väljer jag cykeln de morgnar jag verkligen känner för det. 

Som i morse. 

Ångesten igår ihop med en fin morgon (sol, torrt underlag och ingen blåst) gjorde att det kändes helt självklart att cykla istället för att åka buss. 

När det blir på sättet det blev för mig igår så behöver jag motion och andrum för att slippa ifrån ångesten. Innan jag kom på tjusningen med att cykla så blev de dagar (typ alla) då jag kämpade mot min ångest väldigt påfrestande. Inte minst då jag var på jobbet. Ångesten vägrade släppa sitt grepp om såväl tanke som kropp och jag ägnade så förtvivlat mycket energi åt att hålla mig upprätt. På så sätt har cyklandet varit förlösande. Träningen är gjord när jag kommer till jobbet och alla kletiga, kokheta och äckliga känslor placerar sig någon annanstans, upptar inte min dag. 

Cyklandet, att jag lever ett så pass tryggt och fint liv med min sambo, att jag har mina vänner (de är få men väldigt fina), att jag trivs på mitt arbete och, inte minst, att mina läkare hittat rätt medicin för mig, har varit lösningen på min ångestproblematik. 

Jag blev förvisso van vid att ständigt utmanas av min ångest, ständigt känna kletat kring min kropp men jag undrar ändå hur länge jag hade orkat. Hur länge jag hade hållit ihop som människa? Jag hade inte stångat mig blodig, men jag hade tillslut förblött.  

Så uppe i varv. Haft stark ångest idag. Första gången på länge. Hatat min kropp och känt mig äcklig, orörlig. Var med min sambo och bäste vän på stan. Promenad i solen, likt alla andra stockholmare (kändes det som). Avslutade med fika men min kropp sa ifrån. Kände ingen hunger, kände ingenting. Varken hunger eller mättnad. Blev bara en stor latte.

Väl hemma har jag rusat runt som en iller - lagat mat, ätit mat (kastade i mig), druckit ett glas vin, packat cykelväskan till imorgon bitti, lagt nya lakan i sängen och plockat bland saker. Kände då jag var klar att svetten lackade och att hjärtat slog hårt och intensivt. När jag hamnar i ett sådant här läge uppstår också ett ljud i mitt öra. Som ett tickande. Inget tjut, ingen ton. Bara ett monotont tickande.

Nu skriver jag och hoppas att det skall lugna mig lite. Sovit 24 timmar i helgen och känner trots det att jag kan gå och lägga mig nu. Blir matt av allt snurr. Av att kroppen spänner, blir het och oformlig.

Jag trivs inte av tempo. Jag mår inte bra av tempo. Av att förlora förmågan att andas, känna efter, vara närvarande. Inuti hjärnan pågår ett Formel-1-lopp med mig i mitten. Jag står mitt i en trafikrondell och runt mig kör bilarna som blixtsnabba pjäser och jag försöker följa dem med blicken.

Jag känner inget annat än hat. Livet kletar sig runt mig, driver min kropp till vansinne, slår med mitt huvud fram och tillbaka.

Räddningen undan detta kaos är att jag cyklar till jobbet imorgon. Att min kropp får röra sig innan omvärlden kräver mitt engagemang, att jag får en timme för mig själv. Sedan att jag är ledig på tisdag. Tystnad, ny-tränad, städat hemma (tänkte göra det imorgon) och en dag helt utan inslag. Mer än det jag själv väljer.

Jag tror inte att jag tidigare nämnt att jag har en Borderline-diagnos.
Jag fick den för drygt ett år sedan. Den kom som en lättnad, efter år av sökande.

Trots lättnaden ger den sig förstås till känna ibland.
Utmanar och ställer till det.

Och somliga dagar förmår jag helt enkelt inte att hålla emot.

Jag har tidigare nämnt att jag sedan i augusti är ledig en dag i veckan, på tisdagar. Således idag. Jag sov ordentligt i natt, klev upp vid halv nio, åt en lång frukost och gick sedan till mitt lokala badhus och simmade i fyrtiofem minuter. Väl hemma lagade jag lunch och såg en film. "Moonrise kingdom", av Wes Anderson. Fantastisk! Slumrade någon halvtimme i soffan och nu skriver jag.

Min lediga dag innebär att jag hinner tänka, landa, fundera och reflektera. Avgörande insatser för mitt välbefinnande. Jag har i hela mitt vuxna liv sökt redskap för hur jag skall hantera min ångest och mitt förhållande till livet. Jag har nämnt det tidigare och vad som är väldigt viktigt för mig är återhämtning och tid för mig själv. En ledig dag i veckan kostar pengar, ungefär 3000 i lön varje månad. Men, hitintills är min egen dag värd varenda krona. När jag levt klart kommer jag inte vara en människa som är nöjd med att jag jobbat mycket. Däremot kommer jag vara nöjd med att jag lyssnat på mig själv och respekterat mina behov.

Dagens tankar har handlat om att jag vill göra min lediga dag till en dag utan att jag gör av med pengar. Den tanken går ju lite i linje med att mer tid genererar mindre pengar och när jag nu valt bort inkomst en dag så känns det bra att också försöka hålla igen på utgifterna just på tisdagar. Självklart kan situationer uppstå som gör att jag måste betala (läkarbesök, tandläkaren) men så långt det går vill jag ha en penga-fri dag.

Jag är ju mycket förtjust i att äta ute (särskilt när jag är ledig), fika ute, ta ett glas vin på lokal. Igår var min tanke att jag efter att ha simmat idag skulle åka till stan och äta lunch. Men, vi fyllde på kylskåpet i söndags och det kändes svårt att motivera en lunch ute. Det går ju dessutom alldeles utmärkt att få till en mysig och god lunch hemma, i soffan framför en film.

30 kronor kostade det att simma idag, men det får vara okej.

Jag har, efter viss tankemöda beslutat mig för att fortsätta arbeta 80 % även nästa läsår (vilket jag nämnt tidigare) och det känns som att jag kommer vilja göra det resten av mitt arbetsliv. Vad som skulle kunna stoppa mig är om min sambo och jag går isär och jag behöver skaffa ett eget boende. Då kanske det (åtminstone initialt) blir för dyrt att inte arbeta heltid.

Med denna min lediga dag följer mycket som blir bra för mig. Ingen stress och heller ingen press vilket i sig gör mig lugn, vilket i sin tur gör att jag lyckas hålla och behålla min så livsviktiga balans. Jag ges ork att träna, att äta regelbundet och att äta bra, att inte dricka för mycket och att inte sväva ut med mina pengar. 

Jag inser det mer och mer (till och med nu när jag skriver) att jag, för första gången i mitt liv, är i balans. Det är stora och kanske lite löjliga ord - men jag känner en harmoni. Även om jag är ledsen periodvis så upplever jag en inre trygghet och en grundglädje. 

Det har aldrig tidigare hänt. 

Tankar passerar och jag beslutar att jag kan skriva här på ekonomihelvetet även om det inte direkt handlar om pengar och hur den resan går för mig. På något sätt hänger allt ihop - det som sker runt omkring mig, hur jag mår, vad jag tänker och hur jag beter mig. Mitt ekonomiska läge är ju ett resultat av mig. Av det jag varit med om i livet och hur åren format mig. På så sätt kan jag också närma mig annat här, skriva om tillvaron, dess människor, dess inslag.

Jag hoppas att det är en framkomlig väg för att få mig själv att börja skriva igen.