Det är så lätt för mig att halka av banan.

Det är så lätt för mig att undvika att ta mig upp. 

Tillsammans med min kurator bestämde jag i slutet av oktober att börja notera varje utlägg. Varje köp. Såväl en mjölk som en middag ute skrev jag ned datum och summa för i mobilen. Det visade sig vara ett bra knep, som passade mig. Dels fick jag en överblick, dels behöll jag kontrollen och drog mig för utgifter i onödan. Det blev inte så att jag ständigt räknade efter och höll exakt koll på summan, men noteringarna höll mig på något konstigt sätt i sitt grepp. 

Den här månaden, efter lönen 25:e november, har det inte gått lika bra. Första fem dagarna skrev jag ned mina köp, sedan var det som att jag tappade orken. 

Jag ska försöka förklara vad det är som händer när den känslan dyker upp. 

I hela mitt liv har jag kämpat mot olika former av destruktivt beteende. Det har framförallt handlat om mat, träning och pengar. När jag blivit äldre har jag i perioder också haft svårt att hantera alkohol (dock långt ifrån på samma nivå som med mat och pengar). 

Jag har skapat ett beroende av kick-känslan, av den eufori som jag upplever då jag handlar, tränar och kontrollerar mitt ätande. Jag har dövat ångest, sorg och förmodligen en snäv självkänsla med hjälp av att hela tiden sträva efter "ett perfekt liv". Jag har späkt min kropp, klätt mig dyrt och pressat mina muskler. Och levt med idén att utan det har jag inte varit någon att räkna med! Jag har framförallt lagt mig till med vanan att klä mig dyrt (och nytt) och att äta lyxigt. Såväl hemma som ute. Och jag har insett då jag jobbat för att komma i kapp mitt beteende hur svårt det är att bryta mönster. Jag kan tänka mig att det går att jämföra med en person som är överviktig och som lagt sig till med ett visst ät-mönster - hur svårt det måste vara och hur mycket som krävs för att den personen skall förändra hela sitt levnadssätt. För det är vad det handlar om. Enskilda punktinsatser hjälper inte, det är ett helhetsgrepp som behöver tas.  

Nåväl. 

Baksidan av denna min låtsasvärld har förstås varit att topparna mötts av dalar. Av stunder, perioder och månader då bubblan spruckit. Och bubblan har framförallt spruckit när det blivit för mycket i min tillvaro, när jag inte getts tillfälle att återhämta mig och hämta andan. Jag har ett mycket stort behov av återhämtning och är väldigt känslig för att möjligheten till den uteblir.(Viktigt att säga är att jag såklart spenderar för mycket även då jag befinner mig i min bubbla - skillnaden är att jag då ändå har någon slags kontroll). 

Det som först sviker mig när jag börjar "ge upp" är kroppen och maten. Blixtsnabbt slår ångesten mot min kropp; jag tycker mycket illa om den, jag känner mig tjock och äcklig. Jag förlorar känslan av när jag är hungrig och när jag känner mig mätt. Jag trycker i mig onyttigheter och hur mycket jag än tränar så kommer jag inte undan känslan av äckel. Detta följs ofta av att jag också förlorar spärrarna i mitt drickande. Eller, ja, åtminstone blir min känsla att jag förlorar dem. Jag påverkas lättare än när jag är i balans och därför behövs inte så mycket alkohol för att jag skall må dåligt och känna mig onykter. Det räcker med ett par glas för att ångesten skall komma och jag skall känna av det. Särskilt dagen efter.

När jag väl hamnat i detta vakuum kommer också ångesten. Direkt slår den till och jag förlorar kraften att hålla emot. Tidigare i mitt liv har jag inte haft koll på vad det är som händer när jag faller ihop - tillvaron har snurrat och jag har haft svårt att se vad det är som styr mig. Vilka mekanismer som sätter igång och varför det blir på sättet det blir. Resultatet av det har förstås varit att jag dykt än djupare ned i min förlorade kontroll än vad jag i någon mening gör idag. Nu vet jag vad som triggar mitt destruktiva beteende, hur jag kan förhindra det och vad jag behöver göra när det slår till.

Det jag framförallt skall undvika då är att skada mig själv än mer. Jag ligger redan ner och enda vägen ut är att säga plats i korgen åt känslostormen, andas och ge mig själv det utrymme jag behöver för att återfå makten över mig själv. Jag har fortfarande en väg att vandra för att bli helt fri från mitt missbruk, men jag har åtminstone kommit så pass långt att jag inte helt och hållet låter mig förlora greppet. 

Ändå hamnade jag delvis där den här månaden. Efter bara fem dagar som sagt så slutade jag anteckna mina utgifter och jag var snubblande nära att spendera alla mina pengar, skita i allt och ta SMS-lån. Det är som att jag får en reptilhjärna vid sådana tillfällen. Nästan utan att jag själv vill så tänker min hjärna enligt ett inlärt mönster: Tomt konto - låna pengar - handla - ordna upp nästa lön!

Så, vad var det då som blev annorlunda den här gången?

Ja, det är orken som tryter och jag som tröttnar på att hålla allt i schack.

Se till att inte hamna i minsta obalans! Kontrollera kroppen, maten, träningen, alkoholen och pengarna. Ständigt och hela tiden. Sova ordentligt, aktivera mig lagom, inte tacka ja till allt, känna efter att jag orkar, känna efter vad jag vill, känna efter vad jag inte vill!

Det går förstås att borra sig hur djupt som helst ned i exakt vad som händer och säkert i vilket ögonblick det händer. När blir balansen en obalans? Vad är det som triggar känslan av jag lika gärna kan ”ge upp”?

Jag tror som sagt, eller jag vet, att det har med utrymme att göra. Jag har ett socialt och intensivt arbete, jag lever med min sambo och jag behöver, trots det (eller kanske just därför) tid för mig själv. Tid att landa, tänka och sammanfatta. Jag är en människa som haft (betydligt bättre idag) svårt att sätta gränser och att säga nej. I perioder har tillvaron rusat fram likt ett höghastighetståg och jag har i flera veckor, ibland månader, levt utan att hämta andan.

(Och det var förstås under den tiden som jag lade grunden för mina stora skulder och för de värsta snurrorna med ekonomihelvetet). 

Idag har jag en tydligare balans och jag är nogsam med min återhämtning och mitt behov av egen tid.

Ändå kör det såklart ihop sig ibland.

Vilket kanske är mänskligt? Går det verkligen att hela tiden, varje dag, varje vecka, år ut och år in hantera balansen? Äta lagom, träna lagom, sova lagom, umgås lagom, dricka lagom, shoppa lagom, spara lagom? För mig är det svårt. Jag har så mycket jag behöver hålla i schack. Så mycket som jag hela tiden måste parera. Ge akt på.

Och, då händer det att bubblan spricker.

Kanske orkar jag inte?

Kanske behöver jag ge efter för att orka hålla i? För att orka fortsätta? Om det är villkoren så har jag fortfarande kvar att undvika röran. Undvika mitt kaos. Unna mig att ge efter, slappna av och njuta av en inställd träning eller av en lite onyttigare middag.

Om det är villkoren så vet jag exakt vad jag behöver göra för att nå dit.

Jag behöver fortsätta skriva. Fortsätta berätta. Våga stå för de svårigheter jag möter och hela tiden våga möta det som jag möter i mitt kaos. Så att jag kan välja bort det. Se, förstå och känna att det är ett ruttet alternativ.

På sättet det blev den här månaden så vet jag inte exakt när det började. Eller med vad.

Kanske var det lördagen för två snart två veckor sedan då jag åkte in till stan för att göra ett ärende på Clas Ohlsson (inte dyrt med andra ord) och hörde av mig till min vän, som föreslog lunch, som blev till drink, som blev till utekväll och som slutade med taxi?

Kanske var det då?

Jo, så var det nog.

Jag gav mig hän, hade en underbar kväll och njöt verkligen. Maten hade jag råd med. En drink likaså. Vad som pajade det hela, vad som blev början på raset, var taxifärden. Så onödig. Nästan 400 kronor i sjön. Det var inte särskilt sent, jag hade ett giltigt busskort – men det är som att orken tryter. Jag får ångest för att jag druckit och hamnar i ett slags tunnelseende. Ser arbetsveckan framför mig och hur trött jag kommer vara dagen efter om jag inte kommer hem i tid och det är något i det ögonblicket (inte första gången) som triggar min ångest (troligen känslan av begränsat utrymme) och jag känner bara en enda sak – JAG MÅSTE HEM!

Veckan efter den lördagen var min absoluta känsla att nu har jag förstört läget. Nu är det ingen idé att jag försöker vara ekonomisk och undvika krediter. Det är kört!

Jag fortsätter att behandla mig själv illa och får kämpa hela veckan med att hålla ordning på maten och drickandet.

FAST, något händer ändå…

Långsamt så händer något. Insikt läggs till insikt. Känsla och tanke möts.

Något gör att jag tar mig samman, rycker upp mig och samlar kraft. Någonstans vänder det och jag tar mitt förnuft till fånga.

Vilket jag nog måste känna mig stolt inför.

Tänk om jag skickat iväg det där satans jävla Sms:et! Om jag tryckt in min kod hos Meddelandelån, fått en bekräftelse och ett JA. För en ynka tusenlapps skull. För att kunna fortsätta min snurr. För att kunna äta och dricka upp ett 30-dagars-lån med flera hundra kronor i ränta!

Det kan aldrig vara värt det.

Aldrig någonsin kan ett SMS: lån vara mer värt än pengar som jag själv tjänat.  

...och jag måste hela tiden påminna mig.

Hela tiden tänka.
Hela tiden, hela tiden, hela tiden.

Hela tiden påminna mig själv att det är de små stegen som räknas. Steget att jag verkar gå ännu en månad till mötes utan ett nytt SMS-lån. Och att stegen är just steg, inga kliv. Att allt inte kan lösa sig samtidigt. Att frånvaron av nya krediter räcker långt. Att jag måste se det. Inse vidden av det och inte straffa mig själv för att sparkontot inte är sprängfyllt än. För att inga förändringar mer än 2500 kronor i månaden har rört mitt blancolån.

Och för att det här sättet är enda vägen fram. Enda lösningen. Enda möjligheten. Och för att jag just nu gör precis tvärtemot hur jag brukar.

Jag har anledning att känna mig glad över mina tänder. De har visat sig hålla hög klass. 

I femton år (mellan 25 och 40) så hade jag sådan stark tandläkarskräck att jag inte beställde en enda tid, inte fick mina tänder kollade en enda gång. Ju längre tiden gick ju mer förstod jag, såklart, att de dels kommer att vara väldigt skadade, dels kosta mig väldigt mycket att få dem åtgärdade. 

För ett drygt år sedan tog jag äntligen mod till mig - beställde en tid OCH gick dit. Det är svårt att beskriva vilket enormt steg det var för mig. Mina tänder hade verkligen varit en ångest. Någonting som jag börjat skämmas för och som jag tänkte att jag snart inte kommer att våga visa upp. Jag oroade mig både för de ingrepp som skulle behöva göras och för den mängd tusenlappar det skulle kosta. Tusenlappar som jag på inget sätt hade utan som jag hade behövt låna till. Hur nu det skulle gått till? Vilka hade beviljat mig lån?

Besöket inleddes med ett samtal där jag fick berätta om min rädsla och hur tankarna gick. Jag hade en idé om att jag skulle nöja mig med ett samtal för att kanske nästa gång våga bli undersökt. Riktigt vad som fick mig att lägga mig ner i stolen och låta tandläkaren närma sig vet jag inte. Men, det visade sig i alla fall, mot alla odds, att jag inte hade ett enda hål! Efter femton år var mina tänder lika hela son då jag var 25 år. Jag kunde nästan inte tro på min tandläkares ord och det tog en tid innan jag kunde smälta det jag nyss hört. 

Det som behövdes var två besök hos tandhygienisten för att ta bort tandsten. Sedan dess träffar jag henne två gånger per år och behöver bara gå till tandläkaren vartannat år. 

Mina tänder är verkligen min tur. På alla sätt. Jag slipper (hitintills i alla fall) obehagliga behandlingar och slipper höga räkningar. 

Fredagen den 19/12 är det julavslutning med jobbet och vi blir bjudna på fint julbord. Min kollega, tillika bästa vän och jag har bestämt att vi skall åka in till stan på eftermiddagen och fortsätta kvällen. Kanske går vi hem till honom, kanske sätter vi oss på lokal. Vi har dyra vanor tillsammans och brukar hamna på Cadierbaren (Grand Hotell) eller ställen i dess omgiving. Jag kommer alltså att behöva ha pengar på mitt konto då. Det är slutet av månaden med tre dagar kvar till lön och det absolut vanligaste scenariot är att jag är pank. 

MEN, nu har jag 1030 kronor kvar (samt lika mycket matpengar) och jag MÅSTE se till att ha så mycket som möjligt kvar den 19:e. Det kommer att kännas extra härligt om jag lyckas att inte göra av med för mycket fram till dess. Om jag kan sätta mig på en bar och beställa det jag vill dricka UTAN att kontot blir tomt och utan att jag egentligen inte har råd. Ett SMS-lån är ingen lösning den dagen, eftersom det är fredag och det betalas ut först på måndagen. Det tjänar heller ingenting till att ta ett sådant lån inför den fredagen med tanke på hur nära det är till lön och att det lånet i så fall enbart skulle täcka upp för några glas på lokal. 

Mitt första mål för att den 19:e skall bli så som jag vill är att jag inte skall göra av med en enda krona innan fredag. Allra helst inte då heller förstås, men jag skall i första hand klara mig utan kostnader måndag-torsdag. Jag har inga särskilda planer, så det borde gå. 

Jag har växt upp i ett akademiskt hem. Mina föräldrar (biologiska såväl som ingifta) har alla en utbildning. Min mamma och pappa skiljdes när jag var två och jag har spenderat min mesta tid hos mamma och hennes man. Vi hade inget överskott av pengar då jag var barn - när jag blev tonåring fick mammas man ett nytt jobb och sedan dess, får man säga, har vi haft det gott ställt.

1994 flyttade vi till en stor lägenhet i centrala Stockholm, vi har ett landställe i skärgården och vi har haft möjlighet att resa utomlands. Dock med hjälp av pengar som aldrig har kommit mig till del. Åtminstone inte fullt ut. Min mamma och hennes man fick en son när jag var sex år och det har alltsedan dess varit väldigt orättvist mellan oss två. Han har fått både kärlek och pengar på ett helt annat sätt än mig. Bland annat köpte mina mamma och hennes man en lägenhet till honom när han ville flytta hemifrån och för ett drygt år sedan hjälpte de honom att köpa ett landställe. Hur saker och ting förhållit sig hemma kommer att kräva många inlägg framöver och jag berör det bara helt kort nu.

Sammanfattningsvis kan dock sägas att konsekvenserna för mig blivit att jag dels plågats av orättvisan och som ett led i det utvecklat destruktiva beteenden, dels inte kunnat be om hjälp att exempelvis hitta ett boende, dels känt mig ständigt utanför min familj.

Hursomhelst.

Vad jag vill säga är att jag vant mig vid och umgåtts i kretsar där pengar, "akademiska värderingar" och ett visst sätt att leva känts naturligt. Jag har tillhört en övre medelklass som till viss del, måste jag erkänna, lite fnyst åt de som (egentligen i likhet med mig) levt på studielån och inte haft möjlighet att få hjälp av sina föräldrar - detta TROTS att jag själv ständigt känt mig pank och ständigt levt över mina tillgångar, TROTS att den yta jag visat har varit på låtsas och TROTS att mina kläder, mina resor och mina vanor till allra största del bottnat i krediter och lånade pengar. Jag har gett mig själv prinsess-fasoner och i någon mån vägrat acceptera (eller inte förmått acceptera) att jag saknat minsta förmåga att hantera min ekonomi. Fasaden som jag kunnat visa upp  - mammas 230 kvadratmeter i innerstan, hennes och mina årliga resor till Paris, jular och födelsedagar med dyra presenter - har kompenserat för den fullständiga kollaps som jag egentligen befunnit mig i. Ingen har vetat om något, många har berömt mig. Du klär dig alltid så snyggt, K! Du har sådan koll på nya krogar och restauranger! Du har alltid något nytt på dig!

Den miljö jag växt upp i och mina många år som påhittad prinsessa har såklart varit god gödning för min fortsatta destruktivitet. Det är inte lätt att bryta mönster, inte lätt att efter många år "komma ut" och berätta hur det egentligen förhåller sig. Vem blir jag när jag inte längre kan köpa nya kläder? När jag inte längre kan dricka vin på Grand Hotel? När jag tvingas avstå från resor för att jag måste få ordning på min ekonomi?

Är jag då längre någon att räkna med?

Kommer mitt tunna skal att hålla? 

Resan är påbörjad och ett första steg är att våga säga som det är:

Jag är 41 år och har haft en regelbunden inkomst i tio år. 

Jag har 180 000 i skulder och inte en enda krona på mitt sparkonto.

Jag har pantsatt smycken, arvegods och presenter och aldrig haft råd att lösa ut dem.

Jag har i perioder varit så fattig att jag inte haft råd att äta mig mätt. 

Jag har då och då tänkt att min enda möjlighet är att prostituera mig. 

Jag har just påbörjat mitt livs kamp och jag har en oändlig väg att gå.

Julen är tre veckor bort och handeln är som vanligt i startgroparna för att håva in pengar från oss konsumenter.

Jag har aldrig haft råd att köpa julklappar för lönen som kommer i november. Aldrig någonsin har jag haft möjlighet att vara ute i god tid eller kunnat "passa på" om det varit något erbjudande under december månad.

Jag har skyllt på (såväl inför mig själv som inför min omgivning) att jag föredrar julhandeln dagen eller dagarna innan (det har hänt att lönen kommit den 22:a ibland) julafton. Då är det mindre folk på stan, då är den värsta hetsen över, har jag sagt!

Sanningen är dock att jag inte haft möjligheter innan dess. Inte haft minsta krona över för att köpa presenter till min familj.

Och kanske skulle jag, även om jag haft pengar, valt att göra på precis samma sätt. Kanske är det så.

Med den skillnaden att det i så fall hade varit ett val.

Inget är annorlunda i år. Jag kommer att behöva vänta till den 22:a. På ett sätt bekymrar jag mig inte så särskilt. Samtidigt kan jag längta efter att ha plus på kontot och kunna handla när jag har lust...

Det skall sägas att jag inte köper särskilt många eller särskilt dyra julklappar. Typ fyra stycken. För ungefär 200 kronor styck.

Och det är BARA jag som kan förändra och påverka min situation.

Bara jag. Ingen annan.

Jag ska inte dras med! Jag ska inte handla! Jag ska klara de 16 dagar som är kvar till lön. Jag ska låta bli att förstöra för mig själv.

Jag SKA stå EMOT!

I den guldglänsande gallerian krävs att jag bara tittar, inte köper. Bara tittar, inte köper. Kanske dumt att utsätta mig. Samtidigt fint att klara av det.

Så sköljer jag bort ångesten. Klär av mig, lägger mig i badet, stänger om mig och fyller magen.

Efter en öl och två glas champagne tror kroppen att jag utsatt den för sabotage och gör allt för att straffa mig. Levererar huvudvärk, hat och kladd. Inget kommer gratis nu, allt har ett pris. Imorgon bitti tvingas jag ta cykeln till jobbet. Mörkret och kylan möter ingen hänsyn.

I kväll har jag inget val mer än att ge mig. Framför TV'n blir jag bara ett laddat skal, i samtalet en otålig väntan.

Jag bäddar ner mig, skyler kroppen och lovar att aldrig mer göra om det.