Min blogg börjar nu.

Med att jag betalar in mitt sista sms-lån. Aldrig mer skall jag låta ett sådant ocker komma i min väg och så ta kål på min livslust och min integritet. 

Jag har haft svårt att hantera pengar så länge jag kan minnas. När jag var sju år stal jag 14 enkronor från klasskassan. Mamma kallades till skolan och samtal med min lärare. Hur det förhöll sig med min veckopeng minns jag inte, men jag tog pengar från min bror och i tonåren stack jag då och då ned handen i mammas plånbok. Hon märkte aldrig att det ibland försvann en hundralapp. 

Pengar har alltid varit laddat för mig. 

Jag är mån om att ha dem, jag visar samtidigt ingen respekt. 

Jag vet på öret hur mina fasta kostnader ser ut, samtidigt som jag är hänsynslös i mitt beteende. 

Jag gör upp en budget och lyckas ALDRIG hålla den.

Jag tar sms-lån och lovar mig själv att det var sista gången. 

Jag rensar upp min skit och vänder mig till någon av de banker som mot skyhöga räntor tar sig an sådana som mig. Som tveklöst lånar mig hundratusen kronor, samlar ihop och betalar av mina krediter. 

Allt detta gör jag. Om och om igen. 

År ut och år in. Lön efter lön, efter lön. 

Jag är 41 år och jag har haft en fast inkomst i tio år. Idag har jag en lön på 32 500 kronor. I augusti startade jag ett fondsparande dit 1500 skulle gå varje månad. Eftersom jag sedan dess hunnit skaffa mig ännu ett sms-lån var jag tvungen att sälja av mitt första sparande och nu finns där en månads avkastning, det vill säga 1500 kronor. 

Trots att jag alltså haft en regelbunden inkomst i ett decennium så har jag inte förmått spara mer än de 15 hundralappar som nu finns registrerade. Pensionsspar har jag haft genom mina olika arbetsgivare, själv sparar jag 100 kronor i månaden för min framtid. Jag har ca 200 000 i studieskulder och ett blanco-lån hos SEB, på 180 000 kronor.

Med det som facit kan vem som helst förstå att jag levt ett liv långt över mina tillgångar. Det lån jag betalar 2500 kronor på i månaden bottnar inte i något handfast. Mer än kläder, resor och restaurangbesök. Kläder, resor och restaurangbesök. I all oändlighet… Till synes utan slut.

Jag har ständigt haft ångest kring mitt sätt att hantera pengar. Ständigt mått dåligt, ständigt känt mig fattig. Varje månad lurar jag mig själv att tro att NU, nu kommer det att ordna sig. NU skall jag göra rätt för mig och leva sparsamt. Se till att inte ta några nya krediter, inte leva för lättvindigt. Ibland lyckas jag, ibland kan det gå en eller två månader utan att jag ökar min skuldbörda. Men, tillslut spricker det ändå. Tillslut blir lockelsen för stor. En middag ute? En ny tröja? En minisemester med min sambo? Jag lever snålt resten av månaden, så ordnar det sig! Eller – jag börjar mitt nya ekonomiska liv nästa månad! Då betalar jag igen det jag nu lever upp. Det blir en bra månad att äntligen leva lite snålt!

Jag bedriver en evig förhandling med mig själv. En förhandling som är omöjlig att vinna så länge jag inte förändrar mitt beteende. Det är JAG som är orsaken till att mitt sparkonto ekar tomt. Det är JAG som har levt för 180 000 mer än vad jag får ut i lön. Och det är JAG som måste bestämma mig för hur jag vill ha det. Vill jag fortsätta leva med känslan av att jag aldrig har råd att göra något? Vill jag fortsätta oroa mig för att jag blir äldre och utan besparingar? Eller vill jag forma en tillvaro där jag på sikt har en buffert att luta mig mot? En pension och ett sparande. En ekonomi i balans, utan krediter, utan sms-lån, utan dalar.

Jag har bestämt mig så oändligt många gånger.

Jag har tagit så oändligt många tag.

Jag har gjort så oändligt många beräkningar. Så oändligt många uppställningar.

Inget har någonsin hjälpt.

Och nu orkar jag inte längre.

Kanske är det här min sista puck?

Efter alla år jag behövt ägna åt familjetrassel och en uppväxt med många sår kanske det här med mina pengar är det sista jag behöver bestämma mig för att få ordning på?

Det är knappt att jag orkar. Knappt jag förmår.

En ekonomi i balans är ett långsiktigt arbete. Det finns inga genvägar. Ett sparande måste byggas upp från grunden. Kanske börjar det med 1500 på ett fondkonto?

Kanske börjar det med ekonomihelvetet.bloggplatsen.se?

Kanske börjar det med att jag vågar berätta?

Kanske börjar det med att försöka förstå VAD det är hos mig som gör att det ser ut som det gör och HUR jag kan gå tillväga för att det skall se ut på ett annat sätt?

Det blir hursomhelst en lång resa.

Och, jag behöver ditt stöd!