Vi sitter på NK, mamma och jag.
Äter kycklingsallad och dricker vitt vin. Mamma står för notan.

Jag suktar lite efter en vårkappa, en klassisk beige trenchcoat och jag har just varit och provat en på Zara. 699 kronor. Inte särskilt mycket för en snygg kappa. Ändock pengar jag inte har.

- Jag känner att så gärna skulle vilja ha en tunnare kappa. Nu när våren är på intåg.
- Du menar en klassisk trenchcoat?
- Ja, precis. Jag har sett en på Zara. (Drar historien, priset och modellen).
- Det låter ju väldigt bra!
- Ja, jag har ju mest jackor och parkas. Men, ingen lite finare kappa.
- Vad skall du då ha på dig i Paris?

Om knappt två veckor åker vi på vår årliga resa till Frankrike. Mamma bjuder på varje steg, varje måltid, varje köp.

Hon fortsätter, nu med en bestämd röst.
- Men, den måste vi ju titta på nästa vecka då om du skall få med dig den till Paris!

På måndag skall vi ses utanför Zara och jag vet att mamma kommer att betala kappan.
Hon vill att jag skall vara fin i Paris och hon vill ständigt kompensera.

Systemet, alltså.

Det är 2007. 

Jag arbetar som en iller, lever i en helvetesrelation med min flickvän, sitter i baren flera gånger i veckan. 

Hjulet snurrar med en hastighet helt bortom min kontroll. Jag är på väg mot stupet, jag känner det och klamrar mig fast i en tillvaro som blir allt mer destruktiv. Det går bra på jobbet, det går min väg, jag får beröm för ett projekt jag dragit igång. Jag reser runt i Stockholm och i landet och föreläser om tjejer i riskzon för social och psykisk ohälsa. Jag lever som en prinsessa, på toppen av berget; min ekonomi är på väg mot sitt största ras men hålls upp av enorma krediter, lån från vänner och total förnekelse. 

Jag beviljas ett kreditkort från Eurocard. 

Med en gräns på 25 000 kronor. 

Snabbt är varenda krona utnyttjad. 

Jag nappar på Eurocards erbjudanden om höjd kreditgräns. Lovord i stil med "Känn dig säker när oväntade utgifter kommer", "Unna dig en resa och betala av i din egen takt". Ett påstående som i och för sig är sant - du behöver inte betala hela summan varje månad utan kan dela upp den. Mot em ränta som förstås bara ökar ju fler månader du delar upp din betalning på. 

Jag hör av mig till Eurocard hela tiden. Varje månad flyttar jag fram gränsen. 

Och plötsligt har jag nått 60 000. 

Till vad går mina pengar?

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg: taxi. 

Mat och vin på lokal. 

Resor med min flickvän. Vi åker på Spa, till fjällen och till Spanien 

Kläder. Under de här kaosartade åren, strax innan allt rämnar, har jag ett köpbeteende när det gäller kläder som jag inte haft vare sig innan eller efter det. 

Jag hinner sällan träna och återhämta mig i den utsträckning jag behöver. Jag förlorar kontrollen på mitt ätande såväl som på mitt drickande, känner mig ofta kletig, tjock, äcklig. På väg ut till min flickväns landställe händer det ett flertal gånger att jag passerar stan för att i ren desperation skaffa mig nya kläder - slita av mig de som jag tycker trycker och smetar sig runt min kropp.Ta på mig nya och fräscha. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag köper ett par nya jeans för 1100, en tröja för 900 och en mössa för 400 kronor. 

Jag har dålig koll på vilken summa jag är uppe i på mitt Eurocard, hur stort köputrymmet är och ganska ofta chansar jag på att mitt köp skall gå igenom.  Min lön tar slut efter en knapp vecka och jag är helt beroende av att hela tiden öka min kreditgräns. Kortet bränner i plånboken med sin guldlaminerad yta som glänser varje gång det dras i terminalen. Ångesten för hur jag beter mig lämnar mig aldrig och tillåts inte heller bli fullt synlig. Det är ett topphemligt liv jag lever. Ingen vet. Inte min flickvän, inte det lilla tighta gäng jag arbetar med, inte mina vänner, inte mina föräldrar. Inför de håller jag ytan levande. "K följer med i modet, är alltid välklädd och lever ett spänannde uteliv med sin tjej"! 

Sannerligen en bild att tro på. 

Tillslut kontaktas jag av Eurocard som föreslår att jag skall upphöra med att ständigt höja min kreditgräns. 

Och kanske är deras samtal början på den upprensning jag sedan tar tag i. Början på min resa in i en tillfällig ljusning av ekonomihelvetet, men också början på min resa in i det totala mörkret. 

Jag har åkt så förtvivlat mycket taxi i mitt liv. Taxiresor som säkerligen kostat mig tiotusentals kronor. Ett beteende som definitivt varit en del av mitt ekonomihelvete. 

Jag har framförallt åkt taxi när jag varit berusad. Helg som vardag, tidigt som sent och kanske minst av allt på nätter när tunnelbanan slutat att gå. Mitt tankemönster har liksom varit att "jag orkar inte åka kommunalt" eller "jag är värd att åka taxi efter en jobbig vecka". 

Under de två år jag var tillsammans med min flickvän åkte jag bisarrt mycket taxi. Hon hade en stuga ett par mil utanför Stockholm, där vi hängde en hel del. Bussen ut dit gick ganska sällan och hade sin sista tur tidigt på kvällen; inte sällan slutade det med att jag tog en taxi. För flera hundra kronor. Vår relation var destruktiv och jag gjorde allt jag kunde för att klamra mig kvar. Jag mådde väldigt dåligt, var på väg in i min årslånga sjukskrivning och ägnade mig åt saker som inte var bra. Min depression kom allt närmre liksom mina tankar på att inte leva och jag var inne i en snurr som gick allt snabbare och som blev allt mer destruktiv. Under veckorna, då vi mestadels höll till i hennes lägenhet inne i Stockholm, drog vi ofta ut på tiden i sängen på morgonen. Vår relation var mentalt sett usel; vi hade däremot ett fungerande sexliv. Vi drack vin nästan varje kväll och jag vaknade ofta lite bakis. Min flickvän drev eget och kunde starta dagen när hon ville medan jag hade en tid att passa. I min alltmer desperata jakt på att få vårt kaos att fungera höll jag mig kvar i sängen på morgnarna, hoppade över frukosten och kastade mig tillslut iväg i en taxi, till jobbet på andra sidan stan. Sov jag hos henne fyra av fem vardagmorgnar kostade det mig runt 1000 kronor i veckan att åka taxi. Tillslut blev det så att växelns automatiska röst uppgav min flickväns adress istället för min. 

Jag har också åkt en hel del taxi när jag varit ute. Sena partynätter har inte varit min grej, däremot har jag tillbringat åtskilliga timmar i olika barer och, som ni vet, på olika restauranger. Jag måste byta till buss efter att jag tagit tunnelbanan från stan och många är de gånger som jag inte orkat vänta tjugo minuter på bussen utan istället tagit en taxi. Som kostat minst 300 kronor. 

Under en tid umgicks jag mycket med en vän som bor söder om stan. Vi sågs hos henne och åt middag, oftast på en vardag. Alldleles oavsett tid åkte jag taxi från henne. Det kostade mellan 400 och 500 kronor varje gång. 

Mitt beteende har handlat om två saker. 

Dels om ångest. 

Jag får ofta ångest när jag dricker (något som jag ägnat mig åt ganska mycket, som ni vet). En ångest som släpper något när jag kommer hem, varför jag gärna vill komma hem snabbt. Då får jag må lite bättre! Jag har ju också varit ute ganska mycket på vardagar och då väntar en arbetsdag ett par timmar senare - jag måste hem snabbt så att jag får sova och inte må så dåligt imorgon!

Mitt beteende har, såklart, även handlat om en icke-respekt för pengar. Jag har struntat i att det är dyrt att åka taxi och att jag inte har råd- jag har bara åkt! Tyckt mig ha rätt att unna mig det. Visst har jag kunnat må dåligt av att se taxametern ticka på, men så fort skjutsen är betald och jag stängt dörren om mig så har jag förträngt mitt beteende. 

Det gräver hål i min plånbok, men jag låtsas som att det inte bekommer mig!

Det är en historisk dag i mitt liv. 

Det är dagen före lön och jag har 350 kronor på mitt konto. 

Jag kan lova att det aldrig tidigare har hänt. Normalt sett har jag, om inte minus och räkningar som släpar efter, ett fåtal kronor på mitt konto dagarna (ibland veckan) innan lön . Normalt sett jagas jag av någon ny kredit som jag skaffat mig eller av ännu ett SMS-lån, med 115 % ränta. Normalt sett väntar jag på lönen som skall få mitt liv att komma igång igen, bli "som vanligt" och ge mig kraften, lusten och möjligheten att börja aktivera mig. 

Den här månaden är det annorlunda. 

Plötsligt har jag en förmögenhet (känns det som) på kontot som jag "tar med mig" in i nästa lön. Istället för de 20 350 kronor som normalt sett betalas ut har jag, från och med imorgon, 20 700 kronor på mitt lönekonto. 

Det känns stort. 

Såklart är det härligt med några hundra extra den här månaden men bästa känslan är ändå det faktum att jag klarat av att inte hamna på minus, inte tagit några nya lån och inte behövt leva på minimum tiden innan lön. 

En tanke som återkommit då och då under åren är hur det som just nu hänt känns?

Blir det någon skillnad i hur/vad jag tänker och känner om jag inte behöver lägga energi på mitt ekonomihelvete? Ersätts den problematiken med livets andra svårigheter eller lämnar den mig med en känsla av frihet?

Ja, nu har ju det historiska än så länge bara skett en gång men jag vågar nog säga följande. 

Livet innehåller många utmaningar och även om jag numera mår väldigt bra och känner mig i balans så finns det förstås annat som hjärnan behöver bearbeta. Inte tillnärmelsevis i sådan omfattning som ekonomihelvetet men ändå; utmaningar. Relationer, ångest, mat, träning o.s.v Kort sagt - hjärnan fortsätter att mala. 

Men, den största känslan är att jag känner mig fri. 

Inte jagad, inte trängd, inte förmiskad. 

Det är inga extravaganta sysslor jag kan ägna mig åt för 350 kronor, inga resor eller större inköp. Men, att jag, som det verkar, går mot en allt mer stabil ekonomisk situation är värt varenda intjänad och sparad krona.

Min mamma och jag har ett system. 

Vi pratar aldrig högt om det, ändå känner vi till det väl och hanterar alla dess outtalade regler med exakthet. 

Där jag växte upp - tillsammans med mamma, hennes man H och min bror, deras son, utkristalliserades snabbt en djup orättvisa. 

Min bror fick all kärlek. 

Och lösningen på den avgrund som öppnade sig mellan framförallt min mamma och mig har kommit att handla om pengar. Det vill säga - mamma har lindrat sitt samvete genom att köpa sig fri. Många gånger har jag tänkt att orättvisan istället borde retts ut. Att jag borde sagt ifrån och inte gått med på den enkla väg som pengar faktiskt är. 

Som ni vet bjuder mamma mig till Paris en gång om året. Resa, boende, mat, alkohol och upplevelser - allt ingår. Även de kläder och skor som jag vill köpa betalar hon. Jag intresserar mig inte för några särskilt lyxiga märken, men ändå - jag brukar komma hem med flera par skor och en hel del kläder. 

När jag fyller år vet jag att jag får det jag önskar mig, runt 3000 kan det kosta. Oavsett hur mycket Paris-resan kostat och hur mycket jag fått där så får jag också en födelsedagspresent. Senast önskade jag mig en kamera. 

Senare i vår fyller min mamma jämt och jag vet i förväg, om jag ser några nya kläder som jag vill ha, att mamma betalar. Förutsatt att hon tycker det jag valt är snyggt. Jag vet också att hon gärna ger saker till mitt hem (på samma premisser). 

Vår kontakt och relation gör sig bäst när ingen annan i familjen är med. Mamma är kort sagt snällare mot mig när vi är ensamma. Så fort min bror och särskilt hennes man är med så blir jag hackkyckling och container. Sura miner och bråk riktas mot mig eftersom mamma inte vågar sätta sig emot H´s psykiska terror. Sedan många år ses jag och mamma därför ute på lokal - dricker ett glas vin eller äter middag tillsammans. Mamma bjuder alltid. 

Genom åren har mammas pengar också fungerat som ett substitut när hon varit elak mot mig. Nu är hon inte det särskilt ofta men när jag var yngre så riktade hon en hel del frustration mot mig (som kom från hennes urusla äktenskap med H) - hon förnedrade mig och visade mig sällan respekt. När jag för ett par år sedan råkade ut för en mopedolycka i Grekland (lyckligtvis undkom jag med ett par rejäla sår och under en tid svårigheter att gå) och vi kort därefter skulle åka till Paris (som jag blev tvungen att skjuta på eftersom jag hade svårt att gå) vägrade hon att tro på mig. Hon skrek i telefonen och sa "Du menar alltså att det är så pass allvarligt att du inte kan åka"? Vi hade inte träffats så att hon fått se mig - hon var på landet och bestämde sig helt enkelt för att ifrågasätta mig och det jag varit med om istället för att oroa sig och bemöta mig med omtanke. 

När vår resa väl blev av det året så gav hon mig extra mycket kläder och skor och jag kände faktiskt mig lite skamsen när jag kom hem. Skamsen över vårt system. Över att jag går med på det. Jag minns också första kvällen i Paris då jag klädde av mig för att sova. Mamma såg mitt ärr och sa, i något skamsen ton "Jag trodde inte att det var så där allvarligt som jag nu ser att det var". 

Att min mamma har ett välbetalt arbete har alltså kommit att bli hennes räddning undan ett dåligt samvete. Hon är mycket väl medveten om att jag hamnat utanför och att det inte är rättvist mellan mig och min bror. Ingen i familjen känner till vårt system. Visst, de vet såklart att vi åker till Paris men inte att jag får så mycket när vi är där. 

Man kan tycka att jag borde "styra upp" vårt system, det vill säga att istället för att ta emot saker se till att få ordning på vår relation. Till mitt försvar brukar jag tänka att jag har gjort så gott jag har kunnat. Jag har slitit i mitt liv för att få till den situation som befinner mig i nu med relation, vänner, utbildning och arbete. Det var ingen självklarhet att jag skulle ta mig dit jag kommit idag - mycket har varit svårt på vägen. Men, mitt mål har varit att se till att jag själv får det så bra som möjligt - jag kan inte förändra min familj, enbart mitt sätt att förhålla mig till dem och till det som jag anser varit fel i hur de behandlat och bemött mig. 

Borde jag tacka nej till det som min mamma ger mig? 

Ja, väver man in ett materialistiskt tänk kring vad som egentligen är viktigt i livet så är det självklart så att konsumtion och ägande smakar illa. Ändå bottnar ju mitt och mammas system också i någon slags omtanke och välvilja. 

Så, nej, jag väljer att ta emot det. 

Jag drömmer om pengar. 

Om hur läget är med min ekonomi. 

Som det ser ut nu har jag 2400 kronor på kontot (och 3000 överförda till mitt fondkonto), vilket jag kommer klara mig på månaden ut. På ICA-kortet finns ca 1500 som räcker till den mat vi behöver köpa. 

Jag pratade med min faster igår, som bor i Skåne och kommer upp till Stockholm på torsdag. Vi bestämde oss för att ses på torsdag kväll och det brukar innebära att hon (och min farbror) bjuder mig på middag på lokal. Vanligtvis bekostar de också taxi hem. Just eftersom de så ofta bjuder mig så tänkte jag föreslå att jag köper med mig en flaska vin och lite mat som vi kan äta hemma i hennes lägenhet. Som en fin gest från min sida att vilja bjuda tillbaks. Min faster och farbror har det gott ställt så jag kan aldrig matcha de restaurangbesök som de bjuder mig på.. Men, det är tanken som räknas. 

Hursomhelst. 

I natt drömmer jag att torsdagen är kommen och att jag är i färd med att handla med mig det som jag skall bjuda på. Liksom i det verkliga livet har jag 2400 kronor på mitt konto. Jag står i någon form av delikatessbutik och skall handla charkuterier. Plötsligt tror jag mig inte ha köpt månadens SL-kort och är därmed 790 kronor mindre "rik". 790 kronor är mycket pengar och medan försäljaren frågar mig vad jag skall ha så flimrar siffror och dagar till lön förbi i mitt huvud och jag inser att det kommer att bli en månad som jag haft så många gånger tidigare - snål, knaper och med begränsade möjligheter att hitta på saker att göra. Åtminstone sådana som kostar pengar. 

Drömmen är så väldigt verklig. 

Det är ju exakt samma summor som i mitt vakna liv och känslan av att jag försökt lura mig själv, att jag blundat för de utgifter jag har gestaltar sig och känns på precis samma sätt som de gjort alla de dagar och månader som passerat i mitt ekonomihelvete. 

Det var så enormt skönt att vakna upp och inse att jag visst har betalat mitt SL-kort. Att de 2400 kronor jag har på mitt konto inkluderar de räkningar och fasta kostnader jag haft den här månaden. 

Hur drömmen slutade minns jag inte riktigt. Möjligtvis stämde den överens med verkligheten? Kanske kom jag på när jag stod för att beställa mina varor till mig och min faster att jag ju faktiskt hade betalat månadens SL.-kort  

Så passerade den här dagen. 

Som började med min cykelfärd mot jobbet.

Det tar mig en dryg timme att cykla. Längs hela norra ön, där jag bor, genom den stora trädgården (där jag oftast får vara helt ensam), bredvid motorvägen och in genom det lilla samhället. Det är alldeles lagom lång tur. Jag blir svettig, jag måste duscha på jobbet och dagens motion är avklarad. Första året jag cyklade till jobbet (från april 2012 och till april året efter) pressade jag mig hårt. Fick låna en gammal cykel som i och för sig hade många växlar med som med dagens mått var både tungtrampad och tung i sitt material. Jag utvecklade sanslösa muskler men upplevde att jag snudd på brände ut mig. Jag jobbade som en iller samtidigt och efter ett drygt år var min kropp slut. Jag blev sjuk stup i ett och var in i döden trött. En tid efter det slog jag ned på takten och lade undan cykeln. Sedan i höstas är jag igång igen men kräver inte alls lika mycket av mig själv. Tidigare hindrades jag inte av varken snöstorm, moddigt underlag eller kompakt mörker. Idag väljer jag cykeln de morgnar jag verkligen känner för det. 

Som i morse. 

Ångesten igår ihop med en fin morgon (sol, torrt underlag och ingen blåst) gjorde att det kändes helt självklart att cykla istället för att åka buss. 

När det blir på sättet det blev för mig igår så behöver jag motion och andrum för att slippa ifrån ångesten. Innan jag kom på tjusningen med att cykla så blev de dagar (typ alla) då jag kämpade mot min ångest väldigt påfrestande. Inte minst då jag var på jobbet. Ångesten vägrade släppa sitt grepp om såväl tanke som kropp och jag ägnade så förtvivlat mycket energi åt att hålla mig upprätt. På så sätt har cyklandet varit förlösande. Träningen är gjord när jag kommer till jobbet och alla kletiga, kokheta och äckliga känslor placerar sig någon annanstans, upptar inte min dag. 

Cyklandet, att jag lever ett så pass tryggt och fint liv med min sambo, att jag har mina vänner (de är få men väldigt fina), att jag trivs på mitt arbete och, inte minst, att mina läkare hittat rätt medicin för mig, har varit lösningen på min ångestproblematik. 

Jag blev förvisso van vid att ständigt utmanas av min ångest, ständigt känna kletat kring min kropp men jag undrar ändå hur länge jag hade orkat. Hur länge jag hade hållit ihop som människa? Jag hade inte stångat mig blodig, men jag hade tillslut förblött.  

Så uppe i varv. Haft stark ångest idag. Första gången på länge. Hatat min kropp och känt mig äcklig, orörlig. Var med min sambo och bäste vän på stan. Promenad i solen, likt alla andra stockholmare (kändes det som). Avslutade med fika men min kropp sa ifrån. Kände ingen hunger, kände ingenting. Varken hunger eller mättnad. Blev bara en stor latte.

Väl hemma har jag rusat runt som en iller - lagat mat, ätit mat (kastade i mig), druckit ett glas vin, packat cykelväskan till imorgon bitti, lagt nya lakan i sängen och plockat bland saker. Kände då jag var klar att svetten lackade och att hjärtat slog hårt och intensivt. När jag hamnar i ett sådant här läge uppstår också ett ljud i mitt öra. Som ett tickande. Inget tjut, ingen ton. Bara ett monotont tickande.

Nu skriver jag och hoppas att det skall lugna mig lite. Sovit 24 timmar i helgen och känner trots det att jag kan gå och lägga mig nu. Blir matt av allt snurr. Av att kroppen spänner, blir het och oformlig.

Jag trivs inte av tempo. Jag mår inte bra av tempo. Av att förlora förmågan att andas, känna efter, vara närvarande. Inuti hjärnan pågår ett Formel-1-lopp med mig i mitten. Jag står mitt i en trafikrondell och runt mig kör bilarna som blixtsnabba pjäser och jag försöker följa dem med blicken.

Jag känner inget annat än hat. Livet kletar sig runt mig, driver min kropp till vansinne, slår med mitt huvud fram och tillbaka.

Räddningen undan detta kaos är att jag cyklar till jobbet imorgon. Att min kropp får röra sig innan omvärlden kräver mitt engagemang, att jag får en timme för mig själv. Sedan att jag är ledig på tisdag. Tystnad, ny-tränad, städat hemma (tänkte göra det imorgon) och en dag helt utan inslag. Mer än det jag själv väljer.

Jag tror inte att jag tidigare nämnt att jag har en Borderline-diagnos.
Jag fick den för drygt ett år sedan. Den kom som en lättnad, efter år av sökande.

Trots lättnaden ger den sig förstås till känna ibland.
Utmanar och ställer till det.

Och somliga dagar förmår jag helt enkelt inte att hålla emot.