Jag har tidigare nämnt att jag sedan i augusti är ledig en dag i veckan, på tisdagar. Således idag. Jag sov ordentligt i natt, klev upp vid halv nio, åt en lång frukost och gick sedan till mitt lokala badhus och simmade i fyrtiofem minuter. Väl hemma lagade jag lunch och såg en film. "Moonrise kingdom", av Wes Anderson. Fantastisk! Slumrade någon halvtimme i soffan och nu skriver jag.

Min lediga dag innebär att jag hinner tänka, landa, fundera och reflektera. Avgörande insatser för mitt välbefinnande. Jag har i hela mitt vuxna liv sökt redskap för hur jag skall hantera min ångest och mitt förhållande till livet. Jag har nämnt det tidigare och vad som är väldigt viktigt för mig är återhämtning och tid för mig själv. En ledig dag i veckan kostar pengar, ungefär 3000 i lön varje månad. Men, hitintills är min egen dag värd varenda krona. När jag levt klart kommer jag inte vara en människa som är nöjd med att jag jobbat mycket. Däremot kommer jag vara nöjd med att jag lyssnat på mig själv och respekterat mina behov.

Dagens tankar har handlat om att jag vill göra min lediga dag till en dag utan att jag gör av med pengar. Den tanken går ju lite i linje med att mer tid genererar mindre pengar och när jag nu valt bort inkomst en dag så känns det bra att också försöka hålla igen på utgifterna just på tisdagar. Självklart kan situationer uppstå som gör att jag måste betala (läkarbesök, tandläkaren) men så långt det går vill jag ha en penga-fri dag.

Jag är ju mycket förtjust i att äta ute (särskilt när jag är ledig), fika ute, ta ett glas vin på lokal. Igår var min tanke att jag efter att ha simmat idag skulle åka till stan och äta lunch. Men, vi fyllde på kylskåpet i söndags och det kändes svårt att motivera en lunch ute. Det går ju dessutom alldeles utmärkt att få till en mysig och god lunch hemma, i soffan framför en film.

30 kronor kostade det att simma idag, men det får vara okej.

Jag har, efter viss tankemöda beslutat mig för att fortsätta arbeta 80 % även nästa läsår (vilket jag nämnt tidigare) och det känns som att jag kommer vilja göra det resten av mitt arbetsliv. Vad som skulle kunna stoppa mig är om min sambo och jag går isär och jag behöver skaffa ett eget boende. Då kanske det (åtminstone initialt) blir för dyrt att inte arbeta heltid.

Med denna min lediga dag följer mycket som blir bra för mig. Ingen stress och heller ingen press vilket i sig gör mig lugn, vilket i sin tur gör att jag lyckas hålla och behålla min så livsviktiga balans. Jag ges ork att träna, att äta regelbundet och att äta bra, att inte dricka för mycket och att inte sväva ut med mina pengar. 

Jag inser det mer och mer (till och med nu när jag skriver) att jag, för första gången i mitt liv, är i balans. Det är stora och kanske lite löjliga ord - men jag känner en harmoni. Även om jag är ledsen periodvis så upplever jag en inre trygghet och en grundglädje. 

Det har aldrig tidigare hänt. 

Tankar passerar och jag beslutar att jag kan skriva här på ekonomihelvetet även om det inte direkt handlar om pengar och hur den resan går för mig. På något sätt hänger allt ihop - det som sker runt omkring mig, hur jag mår, vad jag tänker och hur jag beter mig. Mitt ekonomiska läge är ju ett resultat av mig. Av det jag varit med om i livet och hur åren format mig. På så sätt kan jag också närma mig annat här, skriva om tillvaron, dess människor, dess inslag.

Jag hoppas att det är en framkomlig väg för att få mig själv att börja skriva igen.

Veckorna går utan att jag skriver. 

Jag vill skriva, men gör det inte. 

Tänker såklart på ekonomihelvetet, men inte lika intensivt som då jag skrev som mest. Kanske är det två parametrar som hänger ihop? Tänker jag mycket så skriver jag mycket, skriver jag mycket så tänker jag mycket och som nu, tänker jag lite mindre så skriver jag också lite mindre. Jag har i min mobil skrivit ner tankar, flöden, punkter och idéer som jag vill ta upp här på bloggen och som har med mina pengar att göra. Det finns med andra ord innehåll att hämta om jag väl får ork/lust att skriva. 

Jag tror inte att det är ett ointresse eller plötsligt oengagemang för hur jag skall organisera mina pengar som hållit mig borta, en tanke som annars kan ligga nära till hands. "Jag har tappat greppet, vågar inte stå för det och undviker därför att skriva". Nej, jag tror snarare att det har med själva skrivandet att göra, som jag har ett tudelat förhållande till. Jag behöver skriva, jag mår bra av det, mitt tryck över bröstet lättar när jag sätter ord på mina känslor, samtidigt är skrivandet i sig ångestladdat. Varför vet jag inte och jag kan inte förklara det mer än så. Det handlar förmodligen om kreativitet och skapande. Förlösande, men också krävande.

Nåväl. 

Nu skriver jag ju och kanske, kanske kommer jag igång igen.

Lön imorgon och jag har klarat av ännu en månad utan ett SMS:lån eller någon ny kredit. I veckan fick vi dessutom ett mejl från vår arbetsgivare att de betalar ut ett arbetsgivartillägg i bärjan av nästa vecka. Det rör sig inte om några enorma summor (en och annan VD får ju miljarder i bonusar), men ett par tusen som jag direkt skall betala av det sista jag har på min skuld till Handelsbanken. Det i sig gör att jag sparar in 500 kronor i månaden, som annars är den inbetalning jag gör. Ett stort och viktigt steg! 

På sista tiden har två tankar slagit mig. 

Den första: jag tar inga SMS:lån, vilket är fantastiskt men det gör också att jag har skralt med pengar innan lön. Idag har jag 21 kronor på mitt konto och det har varit ganska tomt sedan ett par dagar tillbaks. Det var samma sak förra månaden. Jag plågas en del av det. Tillvaron känns seg och som en enda väntan på lönen. Ändå blir jag förstås stärkt av att jag lyckas undvika ökade kostnader och försöker hålla mig till övertygelsen att det är värt det. Att det är de små stegen som räknas och att det i första hand handlar om att få rätsida på min ekonomi och därefter hålla fast vid ett nytt beteende. För att DÄREFTER kunna njuta av ett nytt läge med en mer stabil ekonomi .

Den andra: jag börjar så smått känna att jag är över första puckeln. Snart är Handelsbanken avbetald, från och med den här lönen avsätter jag 3000 i fonder vid varje lön, jag börjar skönja ett sparande, jag börjar förstå att jag någon gång kommer att hamna på plus. 

Det är insikter som i princip hela mitt vuxna liv känts så långt borta. I princip ouppnåeliga. 

Det är fortsatt tungt. Jag tycker att det går bra ibland, till och med bättre är så. Men, plötsligt sveper det ledsna in och jag förlorar orken. Ibland behövs så lite. Som nyss då jag lånade en e-bok på biblioteket och skulle ladda ner den till min I-pad. Något gick fel och nu ser det ut som att jag har lånat boken, men jag kan inte hitta den nedladdad någonstans. Från att ha känt mig hyfsat som vanligt så vänds läget så snabbt och det ledsna kommer över mig.

Då tar jag några djupa andetag och suckar riktigt ordentligt. Det hjälper faktiskt lite.

På pengafronten går det som det går. Inget nytt har hänt. Jag och min sambo hade ett prat tidigare i kväll om att jag skall köpa in mig i det hus som vi bor i. Det har varit uppe tidigare men av olika anledningar (som inte har med ekonomihelvetet att göra) så har det inte varit rätt läge. Kanske är tiden inne nu. I så fall behöver jag ta det lån som jag beviljades i somras, på 1,2 miljoner och för första gången i mitt liv (jag är 42 år) investera i en bostad. Det känns lite läskigt men samtidigt efterlängtat. Min ekonomiska bakgrund gör att jag inte kan låna särskilt mycket (1,2 miljoner är förstås väldigt mycket pengar men med tanke på att jag arbetat i elva år och har en inkomst på 32 500 så borde jag beviljats högre - om jag sparat bättre och haft mer ordning på min ekonomi) men det är ändå en bra investering för framtiden att låna till en bostad. I dagsläget verkar det vara en lönande affär, åtminstone om man bor i Stockholm. Jag tjänar ju på att stoppa in pengar (om än lånade) i något som förräntar sig istället för att bara betala "hyra" till min sambo.

Bliir det köpet av får jag nog se det som ett verkligt framsteg i mitt ekonomiska liv. Ett steg i rätt riktning, som jag haft svårt att riktigt tro skall bli möjligt.

Kanske behöver jag förtydliga det jag skrev i mitt tidigare inlägg; att det känns både bra och dåligt att kontot är tomt och att jag behöver sälja min fond. Det är förstås inte BRA att jag tvingats till det men jag måste se det från den ljusa sidan - ännu inget SMS-lån. Alltsedan jag började skriva, alltsedan jag (förhoppningsvis för sista gången) tog ett grepp om mitt ekonomihelvete så har jag hållit mig från att ta ett svindyrt SMS-lån och från att ta andra större krediter. Visst, jag har handlat lite på HM men för summor som jag kan hantera.

Om två månader skall jag och min mamma åka på vår årliga resa till Paris. (Jag vet att jag är priviligierad - mamma står för alla kostnader). Mitt mål det här året är att inte åka dit med hjälp av ett lån utan med hjälp av (om jag överhuvudtaget skall handla något) sparade pengar.

Jag är så dålig på att skriva just nu. Humöret fortsätter att svika mig och somlig dagar får jag kämpa mot det ledsna.

Hur går det då med pengarna?

Ja, både och kan man väl säga. Jag har just sålt av en fond, mitt enda sparande; för att jag har 11 kronor kvar på mitt konto. Anklagar inte mig själv så förtvivlat. Pengarna kommer att räcka månaden ut och med nästa lön kommer träningsbidrag på 1000 kronor från jobbet, så då kan jag också spara lite mer. Anledningen till att jag behövde använda mitt sparande den här månaden är förstås för att jag spenderat för mycket. Januari var en fattig månad så när pengarna väl kom hade jag svårt att hålla i dem. Det är väl sådant som händer och jag försöker som sagt att inte vara så hård mot mig själv. Det blir så lätt att viljan att ge upp kommer över mig. Tänka att jag har förlorat allt och att inget längre spelar någon roll.

Fast lite har jag nog ändå gett upp? Jag har ju tillexempel inte skrivit något och jag känner nu, när ett inlägg är på väg, hur bra jag mår av att skriva och hur förknippad den processen är med hur det också går för mig med ekonomihelvetet.

Såklart skall jag fortsätta kampen!
Såklart har det inte börjat gå åt helvete!

Visst, jag halkade av banan lite, men det är bara att ta sig upp igen.

Med februari månads lön börjar också, enligt plan, mitt riktiga sparande. 3000 i månaden skall jag sätta in på mitt fondkonto. I förra veckan hade jag ett möte med min chef och bestämde att jag skall fortsätta arbeta 80 % även nästa läsår. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå upp till 90 % men med löneförhöjning, att min kredit på Handelsbanken blir betald ( 500 kronor i månaden) och med att mitt ena telefonabonnemang upphör (också 500 kronor i månaden) så hamnar jag inkomstmässigt på 90 %'s tjänst och då värdesätter jag tiden mer än pengarna. Utan tvekan.

Åh, jag hoppas nu, i och med detta inlägg, att jag skall ta mig upp från skrivkrampen och höra av mig lite oftare.

Jag, såväl som min ekonomi, tjänar på det!

Jag är just nu dålig på att uppdatera och skriva på min blogg. Ett tag tänkte jag lägga ned den, men jag vill tro att mitt skrivande kommer igång igen och att det bara är någon slags paus nu. Så, jag stannar kvar på ekonomihelvetet och hoppas att mina läsare gör detsamma.

Varför skriver jag inte?

Jag har funderat en del över det. Kanske helt i onödan. Ibland infinner sig inte riktigt lusten. Är det så enkelt? Till viss del tror jag det handlar om att nu tuggar liksom ekonomin på. Även om det är långt kvar tills den är i den balans jag vill så har jag tagit mig över första puckeln, det initiala steget och nu är det mest att hoppas på att jag fortsätter på den inslagna vägen. I början var allt nytt och det fanns så oändligt mycket att fundera kring och ta upp. Nu handlar det mest om att hålla i. Vilket i och för sig också är värt att skriva om. Vad jag skulle vilja fokusera mer på just nu är hur det varit med mitt ekonomihelvete innan. Skriva sådana inlägg som får rubriken "En bild".

Jag hoppas att lusten återkommer.

Jag har varit så mycket ledsen i mitt liv att jag numera är bra på att vara snäll mot mig själv. Jag tillåter mig att vila i min känsla och kräver inte så förtvivlat mycket. Vem vet, kanske är det en omedveten medvetenhet i att känna sig ledsen? Kanske är det ett sätt för kroppen och själen att luta sig tillbaks ett tag, inte ta i så mycket, inte vara så mycket "med", så mycket om sig och kring sig.

Att inte ta ansvar är fel att säga, jag går ju trots allt till jobbet, jag sköter min hygien och vårdar min relation. Men, om jag nu undviker att ifrågasätta så mycket, låter mig själv vara så innebär det också att ge det ledsna plats och det "ansvarslösa" utrymme. Just nu orkar jag inte riktigt vara på topp, vara med, vara igång.

Just nu behöver jag vårda mig själv lite extra, vila och ta det lugnt.