Jag är en utpräglad rutinmänniska och det har därför varit efterlängtat att komma tillbaks till jobbet. Jag uppskattar ledigheter, om de inte är för långa. Jag måste på något sätt kunna överblicka tiden, liksom förstå hur lång den är; för att jag skall kunna få ut maximalt av att vara ifrån arbetet. Jag har ju belönats med sommarlov varje år och den ledigheten tycker jag oftast är för lång, oavsett om jag är hemma eller borta. 8 veckor riskerar att göra mig passiv. Förlorade rutiner påverkar mitt humör, min ångest och min sömn. Två - tre veckor är optimalt, då "förstår" jag hur jag skall förhålla mig till det vakuum som skapas. Vilka dagar jag skall göra vad, hur mycket jag skall sova, träna, träffa folk, vara själv, och så vidare... 

På samma sätt mår jag såklart också bäst av en lagom nivå på jobbet. Vilket jag haft under hösten och tror mig få även under våren. Det är bra för mig att komma i säng runt halv elva på vardagar och gå upp runt halv sju, äta lunch vid halv tolv, träna (i någon form) efter jobbet, komma hem vid sex, laga och äta middag, sitta en stund i soffan och titta på en serie eller ett program och avsluta dagen med att skriva några rader. Kanske låter jag tråkig, men jag har, efter år av hög stressnivå (såväl i arbetslivet som privat) förstått hur jag behöver ha det för att må så bra som möjligt. Jag känner mig glad, men framförallt stolt över att jag ägnat tid åt att undersöka och komma fram till vad jag behöver. Det gör att jag idag inte ägnar särskilt mycket tid åt sådant som jag inte vill göra eller sådant som tar energi (ur ett negativt perspektiv). 

När det gäller ekonomihelvetet så tycker jag att det rullar på. Jag var hos min kurator igår och han ställde frågan hur jag skulle reagera när (inte om alltså) jag tar ett felsteg och hamnar i mitt destruktiva beteende igen? "För det kommer såklart att hända", menade han. Och ja, han har säkert rätt i det, jag motsade honom inte. Vad som är viktigt när det händer, svarade jag, är att inte trilla dit fullt ut. Det vill säga - skulle jag göra ett inköp (nya krediter eller lån får jag aldrig hamna i igen) som inte är planerat och som jag inte riktigt har råd med så betyder inte det att världen faller eller att den förändring av mitt beteende, som jag gjort, är betydelselös. Då gäller att inte vara för hård mot mig själv utan istället fokusera på den väg jag trots allt påbörjat. 

Igår köpte jag en t-shirt på Zara. Den var på rea och kostade 99 kronor. Jag försvarade köpet dels med att den var billig, dels att jag inte har en t-shirt i den färgen. Men, behöver jag den verkligen just nu? Klarar jag mig inte utan den? 

Jo, det är såklart att jag gör. 

Kan tyckas är ett köp på 99 kronor inget att lämna tillbaks (på Zara går det fint att lämna tillbaks rea-plagg), men jag skall ända göra det. Även om 99 kronor inte gräver ett hål i min plånbok så går det emot min plan med ekonomihelvetet. Vilket räcker gott för att ändå göra ett återköp. 

Dessutom börjar jag komma över den puckel som gör att känslan av att klara av balansen i mitt ekonomihelvete vinner över känslan av att köpa något nytt. 

Det är en fantastisk känsla!

Denna väg..

En evig och så långsam rörelse. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. När skall jag någonsin hamna på plus? När skall jag någonsin kunna upphöra med min process? När blir ekonomihelvetet något jag kan lägga bakom mig? När någonsin kommer jag att ha pengar?

När någonsin kommer denna väg att nå sitt mål?

Nu när jag är engagerad i mitt ekonomihelvete så väcks förstås många tankar till liv. Senaste dagarna har jag funderat över vilket typ av ekonomiskt mönster jag har med mig hemifrån.

Hur såg det ut när jag växte upp?
Vilka pengar fanns i mina respektive familjer ( jag har skilda föräldrar) och vilken typ av ekonomisk standard hade vi?

Vi tar det från början.

Både mamma och pappa växte upp i en mindre stad i Värmland - de träffades när de var i tonåren och gifte sig väldigt unga, blott 21 år gamla. Deras uppväxter skilde sig mycket åt.

Min mamma är enda barnet och kommer från ett riktigt arbetarhem. Mormor var hemma medan morfar arbetade vid järnvägen. Morfar var krigsbarn och kom ensam till en fosterfamilj då han var sex år. Han återsåg aldrig sina föräldrar eller sina syskon. Mormor blev blind när mamma var tio år, morfar insjuknade i psykisk sjukdom och låg inlagd i perioder. Vid åtminstone ett tillfälle kom ambulans och hämtade honom. Han ansågs alltför deprimerad för att kunna ta hand om sig själv och för att kunna bo kvar hemma.

Min mamma har, till viss del fortfarande, men framförallt tidigare i mitt liv, varit starkt präglad av sin uppväxt när det gäller förhållande till pengar. Hon har inte varit snål, men ständigt medveten om priser, reor och rabatter. Hon har köpt saker till oss barn, men samtidigt haft ett förhållningssätt att onödiga köp är just onödiga. I takt med att hon och hennes man fått det allt bättre (idag har de det gott ställt) har hon vågat släppa på sitt "tänk". Hon förhäver sig inte, är fortfarande medveten men vet också att hon har råd. Hon unnar sig kläder, resor, heminredning, presenter till barnbarnen. Hon är också (vad jag tycker mig se) sparsam och måttlig.

När jag blickar tillbaka tycker jag inte att uppväxten hos min mamma lärde mig något särskilt om förhållande till pengar. Det talades inte om pengar, jag och min bror fick säkerligen någon form av vecko-/månadspeng. Jag upplever aldrig att vi hade ont om pengar, däremot att vi, från mitten av 90-talet, fick det allt bättre och hade råd med framförallt resor, på ett helt annat sätt än tidigare.

Min pappa kommer från en fin familj. Min farfar föddes 1900, tog studenten, pluggade på dåvarande KTH, reste till Spanien som tonåring och arbetade sedan som civilingenjör. Farmor var hemma och hade sina föräldrar i en våning på Norrmälarstrand i Stockholm. Farmor och farfar skaffade sig tidigt kontinentala vanor - de reste till franska rivieran, till Paris och till huvudstaden på fina middagar. Där serverades de sherry, skaldjur och champagne. På orten de bodde var de bekanta med det inflytelserika toppskiktet.

Så, visst var det två världar som möttes då min mamma och pappa blev kära. Hur de två pratade om pengar eller förhöll sig till det känner jag inte till. De flyttade tidigt till Stockholm, där de båda utbildade sig och skaffade sig vänner i den akademiska världen. Stora fester med mycket mat och vin vet jag förekom. De var ett medvetet par som följde tidens mode och trender.

Jag tror, av omständigheter jag bara kan gissa mig till, att det varit viktigt för min mamma att "komma upp sig", att sträva efter att gifta sig rikt och, i någon mån, komma ifrån den knapra värld hon omgav sig med som liten. Såväl min pappa som den man hon lever med sedan 1975 har kunnat ge henne det. Nu bor hon i en våning i innerstan, har hus i skärgården och reser närhelst hon känner för det. Både hon och hennes man har behövt arbeta för att kunna nå den standard de har idag, men i dagsläget (de närmar sig 70) vågar jag påstå att de kan kosta på sig det de önskar. De är inte ekonomiskt oberoende, men de har råd.

Mina föräldrar och min mammas man har alla en akademisk utbildning och de har, under min uppväxt haft arbete och ordentliga inkomster. Min pappa och min mammas man är båda jurister, min mamma är socionom.

Jag växte upp hos min mamma, även om jag tillbringade varannan helg hos min pappa, fram till sena tonåren. Hos pappa var pengar inte heller något vi talade om. Jag upplevde oss varken som rika eller fattiga. Pappa hade ett radhus söder om stan, en fin bil, vi åt god mat och reste på semester. Till Danmark, till Skåne och till Gotland. Några somrar bilade vi i Europa.

Kort sagt. Min känsla är att jag inte lärt mig något särskilt beteende när det gäller pengar från min uppväxt. Att det blivit som det blivit för mig - en avsaknad av respekt för pengar - beror på helt andra saker.

Det har snarare att göra med det som mina föräldrar INTE gav mig. Kärlek, respekt och ömhet.

Bristen på det grävde ett djupt hål inom mig. Så djupt att jag behövt trösta mig med en konstruerad drog; shopping.

Vägen till ekonomihelvetet är det jag söker svar på i den här bloggen.

Jag undrar helt enkelt varför det blev som det blev?

Nu är jag tillbaks i Stockholm och kan återigen koppla upp mig och skriva. Jag har verkligen saknat det...

Självklart är mitt primära mål med min blogg att hjälpa mig själv att komma ur mitt ekonomihelvete - men, den fyller lika mycket mitt behov av att skriva. För det behöver jag verkligen göra. För att reda ut tankar och känslor, sätta ord på flödet i mitt huvud och för att någonstans komma till ro. Skrivandet är ett av mina verktyg; liksom träning, sömn och samtal med mina vänner. 

Jag har haft en tuff vecka. 

Inte ekonomiskt, men känslomässigt. Och jag behöver berätta om det. Pengar och de problem jag har med ångest och uppgivenhet ligger väldigt nära varandra. Under mina sex dagar i Norrland har jag lyckats hålla min ekonomi under kontroll, men min fysiska ångest, som har med mat och kropp att göra, har varit svår att uthärda. 

Det gick bra första och andra dagen. Vi var där för att åka längdskidor (bor hos släkt, så jag har inte kostat på mig någonting), vilket vi gjorde de två första dagarna. På nyårsafton kom plusgraderna och regnet(!), spåren luckrades upp och snön sjönk undan. Resterande dagar åkte vi ingenting. Huset vi bor i ligger i skogen och det finns ingen möjlighet där till att springa. Man kan ta en promenad uppför berget, vilket vi gjorde en av dagarna. 

I övrigt blev det väldigt passivt och stillasittande. Mycket TV (bra i och för sig - vi såg tredje säsongen av Homeland) och mat. Regelbundna måltider förvisso, men det blir så svårt för mig med maten när jag är hemifrån och inte har möjlighet att träna på samma sätt som jag kan göra i Stockholm. Vår plan var ju att åka skidor och det hade fungerat helt fint för mig. Det hade inte behövts några marathonpass - en dryg mil per dag hade räckt. 

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om vad det är som händer i kroppen och i huvudet när jag får begränsat utrymme. Framförallt tidsmässigt (stort behov av egen tid och återhämtning) men också rumsligt.

Stugan vi bor i uppe i Norrland är väldigt liten och ligger som sagt mitt i ingenstans (bådadera väldigt mysigt om jag är i balans)  - jag kan inte dra mig undan, min ångest, mitt hat gentemot min kropp är på något sätt "synlig" hela tiden. Jag har inget körkort och kan inte åka iväg till ett större sammanhang där det kanske finns ett utbud av aktiviteter. Jag kan visserligen gå uppför berget, men i övrigt blir det väldigt mycket sofftid. 

Och när min kroppsångest slår till så blir jag också väldigt passiv. Hjärnan lägger av, kroppen blir rastlös. Att gå uppför det där berget hjälper för stunden, men snurren är redan igång och allt som har med mat och kropp att göra förlorar helt sin kontakt med verkligheten. 

Jag VET att det är min hjärna som spökar och att det som känns inte är sant, men det hjälper mig tyvärr inte. Varje sak jag stoppar i mig ger ångest (oavsett hur hungrig jag är och oavsett hur nyttigt jag äter). Nu när jag är hemma i min egen miljö och har kunnat träna som vanligt kan jag se att jag åt både regelbundet och hyfsat nyttigt under veckan. Men, min känsla var att jag tryckte i mig mat och hällde i mig alkohol. Att jag hetsåt. Vilket inte stämmer. Men, de där jävla rösterna i huvudet styr mig och mina känslor i en enda riktning - mot undergången. 

Sista två dagarna satt jag bara. 

Paniken växte och jag kände ett tag att jag kommer inte orka ta mig igenom bilresan hem. Åtta timmar stillasittande med det hat och den ångest jag känner inför min kropp.

Men, då jag gick upp igår morse och vi packade ihop våra saker och städade efter oss så hade trycket lättat något. Jag visste att jag var på väg hem, att jag snart skulle få känna mig fri igen. (Jag vet att fri är ett starkt ord, men det finns inget som bättre beskriver känslan jag slagits mot i veckan). 

Jag sov som en gud i natt, tränade ett långt pass och har sedan ätit bra och undvikit alkohol. 

Med knappt tre veckor kvar till lön har jag 1900 kronor kvar på mitt konto. Jag kommer att behöva köpa medicin som kostar runt 300.

Men, jag skall klara ännu en månad utan nya lån!

Nu kommer jag att befinna mig i Norrland och radioskugga i en vecka. Passar på att vila från dator och Internet - vi möts därför igen på andra sidan året!

Då är jag tillbaks med nya insikter, idéer och tankar. Bland annat skall jag kommentera det där med köpande och svårigheten att också kunna vila, relationen till min mamma och mycket mer.

Vi ses!

Idag har jag lyssnat på två mycket bra avsnitt av Tendens, i P1. De handlade båda om den konsumtionshets som finns kring jul och vad dålig ekonomi gör med oss människor. Citatet i min rubrik kommer från en präst som medverkade och som talade om vikten av vila; från bl.a konsumtion. Jag skall återkomma till det i ett inlägg längre fram. Avsnittet som sändes på julafton, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3381 var det som fångade mig starkast. Tills stor del för att jag kände igen mig så väl och för att det tog upp just de problem som jag har och har haft med min ekonomi. 

På samma sätt som mitt skrivande ger mig vilja och kraft att fortsätta min kamp mot ekonomihelvetet så var det befriande att höra på radioprogrammet och känna att jag inte är ensam. Det visste jag såklart utan att behöva lyssna, men ibland är det de där rösterna, människorna som kommer till tals och kontexten de samtalar utifrån som tröstar och ger stöd. 

Bland gästerna fanns en sparpsykolog som sa flera kloka saker. Bland annat att det "krävs en medveten ansträgning" för att få kontroll på en förlorad ekonomi. Och jag känner så väl igen mig. Varje dag behöver jag tänka på att inte förhäva mig, att inte förlora mig, att inte ge efter. Det är verkligen en ansträngning. Ibland angenäm, ibland inte särskilt kul. Men, i långa loppet en insats som såklart är värd den där medvetenheten.

Sparterapeuten menade också att handlandet på kredit, för stunden, inte tar hänsyn till efterverkningarna. Det vill säga vad det gör med oss psykiskt - "att ha ett lån som ligger och trycker på". Trots att vi (jag) är medvetna om hur eländig ekonomin är så fortsätter vi att handla. Vilket hon menade har att göra med att vi behöver snabb tröst, en "quick-fix" som i ögonblicket känns bra, men som lämnar en tydlig baksmälla - "Vi betalar med vårt eget välbefinnande, vi betalar med stress, vi betalar med en olustkänsla. Vi betalar med ofrihetskänslor".

Vi lever i en värld av ytlighet.

Jag har sprungit oändliga marathon-lopp (som jag aldrig haft en chans att vinna) i jakt på den perfekta garderoben, det perfekta hemmet - den perfekta stilen. Jag har ständigt legat efter, ständigt känt mig hotad av nya trender, en ny säsong, en "ny look".

Vill man framhäva sig själv med hjälp av ett yttre skal krävs resurser som aldrig tar slut, ty det kommer alltid något nytt. Att ligga i framkant kräver ett konto som ständigt fylls på. I bakvattnet av detta jagande samlar sig efter hand en sörja som smakar allt annat än angenämnt. För att slippa undan den stanken lurar man sig själv att köpa ännu mer, ännu mer och ännu mer... Såren plåstras om av ännu en kappa, ännu ett par byxor, ännu ett par skor.

Och det saggiga såret i plånboken bara växer...

I flertalet undersökningar (vetenskapliga såväl som populärvetenskapliga) sägs att vi människor mår bra av att ge. Omtanke och givmildhet är egenskaper som gör oss gott. 

Julafton närmar sig sitt slut och jag har bytt julklappar med min sambo. Vi ger inte bort några dyra presenter även om jag just i år fick en fin bok av Lars Lerin och ett par örhängen. Jag med min skrala budget hade köpt en bok om klockor, som i och för sig var fin och bläddervänlig. 

Det slog mig att de där undersökningarna nog har rätt. 

Jag tycker om att ge. Jag tycker om att tänka ut fina och passande presenter som jag tror att mottagaren blir glad av. 

Eftersom jag i alla tider dels levt på lånade pengar, dels lagt de pengar jag haft på att köpa saker (kläder och skor) till mig själv så har det där givandet (i liten skala) inte fått ta så stor plats. Trots att jag egentligen velat.

När jag har kommit i mer balans i min ekonomi så skall jag börja ge mer. Förstås inte i tid och otid. Men, när familj och vänner fyller år skall jag se till att jag har råd att köpa presenter och se till att i större utsträckning prioritera andra än mig själv. För jag vet ju, jag känner ju, att givandet också tillfredställer mig. Det känns bra att se människor jag tycker om bli glada av något de får från mig.

När min bästa vän fyllde år i augusti gav jag honom en inrednings-sak som jag visste passade honom väl och som han också blev väldigt glad för. Det kändes fint. Dock - den kostade 900 kronor (dyraste födelsedagspresenten jag gett till en vän), pengar jag självklart inte hade och därför behövde ta ett SMS-lån för att ha råd med. I ett sådant läge känns en present inte lika kul. Det var samma sak förra julen då jag köpte en resa till Paris och gav min sambo. Den kostade i och för sig inte så förtvivlat mycket (sett till vad resor kan kosta) och jag betalade den med min egen lön. MEN, efterspelet höll i sig till dess att vi åkte och för att ha råd med vår vistelse där blev jag tvungen att ta nya krediter. 

Usch, det är förfärligt hur jag hållit på...

Ingen annan har ju drabbats, så det känns inte så hemskt gentemot min omgivning. 

Men, jag har verkligen gjort det besvärligt för mig själv och jag blir (för min egen skull) lite ledsen när jag tänker på hur kaoset fått bre ut sig. 

Tack för att ni läser min blogg. 

Det är guld värt. 

I dagsläget är de flesta önskningar just önskningar. Fram till nästa höst räknar jag med att inte handla något mer än sådant som jag möjligtvis kan tänkas behöva. Alla inkomster därutöver måste gå till skulder och sparande.

Hade det varit för ett år sedan skulle jag inte tvekat en sekund - vill jag ha något så köper jag det! Har jag inte pengar på kontot så ordnar jag det på något sätt!

Trots insikter och ett annat beteende idag är det självklart så att jag, i tanken, ändå kan önska mig saker. Inget som är särskilt dyrt eller lyxigt, men som ändå måste vänta, på bättre tider.

Så här skulle en lista kunna se ut:

Mysbyxor (i tjockt, fint collegematerial).
Nya köksredskap
Nytt duntäcke
Nya träningskläder
Mörka utsvängda jeans
Springskor
En digital systemkamera

På lyxlistan:
Ett nytt kök

Imorgon är det julafton. Jag vet att jag kommer få en Ipad av min mamma. Jag vet också att det kan uppfattas som märkligt att jag har föräldrar som har råd att ge mig dyra klappar. Min sambo kommer att få en mixer och fina påslakan av mamma. Det kanske också verkar märkligt?

Ja, jag lever och har levt i en värld där tillgången på pengar varit en kraft. Mycket i livet har varit svårt för mig att förstå och att hantera och min mamma har, till stor del, "köpt sig fri" från den skuld och det dåliga samvete hon känt gentemot mig. (Jag har nämnt problematiken kring mammas och mitt förhållande tidigare och jag kommer att utveckla berättandet i ett inlägg längre fram). 

Så, visst - jag har fått kläder, skor och en årlig resa till Paris. Men, till skillnad från min bror har jag inte fått en endaste del utöver det. Det är min mammas man som sitter på pengarna och det är han som bestämt och bestämmer till vem och vad pengarna skall gå. Trots att han funnits i mitt liv sedan -75 har han aldrig visat sig givmild gentemot mig.

Jag kommer att bli väldigt glad över min Ipad. Ändå är det en paradoxernas kväll hemma hos mamma på juldagen. 230 kvadratmeter i innerstan, ett berg av julklappar (framförallt till barnbarnen) och samtalsämnen som rör resor och inredning.

Ändock, jag kommer att ha min lyckligaste jul på länge - inga julklappar för dyra SMS-lån och inga presenter köpta för något annat än egna pengar!